Hoping for a better life, kapitel. 21 ∞ THE END ∞
- 1 år senare-
Jag såg Niall komma in med ännu en flyttkartong i famnen. Han satte ner den och pustade ut.
-Vad är det i den här egentligen? Frågade han roat.
-Jag tror att det är mina kläder, sa jag och skrattade lite. Du kan väl sätta den vid vår garderob?
Vår garderob. Det kändes underbart att säga så. Från och med nu delade vi på det mesta.
Hoping for a better life, kapitel. 20
Jag vaknade av att Niall rörde lite på sig och stönade lätt. Vi låg väldigt tätt tillsammans eftersom att det var en liten soffa. Nialls rörelse var nog ett misslyckat försök till att vända på sig.
-Va? Vad gör du här? Mumlade han sömndrucket med sin hesa morgonröst.
-Jag drömde en mardröm, sa jag och kramade om honom hårt när minnesbilderna flimmrade förbi. Blod, glassplitter och skräckslagna ögon.
Niall sa inget utan smekte bara min rygg lätt med hans kalla fingertoppar nuddade min hud så att jag rös.
Jag lade min hand i hans nacke och lekte lite med det korta lena håret. Jag tittade upp i de glittrande blå ögonen och såg en glimt som inte brukade vara där.
Han kysste mig mer passionerat än vanligt och jag kände hans händer sakta glida ner mot min rumpa och sedan upp igen fast den här gången innanför min tröja. Jag förstod snabbt vad han ville och efter ett litet tag var även hans tröja av. Kyssen blev allt mer intensiv och jag kände hur hans händer sakta nådde mina bröst. Jag gav ifrån mig en suck av välbehag och grävde ner mina händer i hans blonda hår. Jag kände hur han tillslut började kyssa min hals och jag kunde riktigt känna de lila märkerna bildas på min bleka hy.
Jag lutade huvudet en aning åt sidan för att ge honom mer utrymme. Han fortsatte att kyssa min hals och fortsatte ner mot min axel och vidare ner mot mitt nyckelben.
Jag kände hur han pressade sin underdel mot min och hur hård han var. Niall slet sig från kyssen och satte sig upp, samtidigt som jag följde honom med blicken. Jag reste mig upp och satte mig gränsle över honom. Niall lade sina händer på min rygg och ställde sig plötsligt upp. Jag klamrade mig fast med mina ben runt hans midja samtidigt som han började styra stegen mot sängen. Han lade mig försiktigt ned på sängen och placerade sig själv ovanför mig. Hans händer fingrade på min troskant och innan jag visste ordet av så var dem också av. Jag kände mig en aning osäker, vilket Niall såg. Han lutade sig ned och viskade lugnande i mitt öra; Det är okey Linnie, jag är försiktig. Jag rös när hans andedräkt nuddade mitt öra. Jag kände mig säkrare och litade på Niall. Var det någon jag litade på så var det han.
Vi låg andfådda och svettiga med hårt dunkande hjärtan kvar i sängen. Jag kollade på Linnie som låg brevid mig. Hon vände huvudet mot mitt håll och jag såg ett glitter i hennes ögon som jag inte sett innan. Hon såg lycklig ut, ja för första gången såg hon helt lycklig ut. Hon log mot mig och satte sig upp.
/Stina (och Matilda) xx
Hoping for a better life, kapitel. 19
Vi stod i solskenet utanför kyrkan och väntade på att Linnie skulle komma ut.
Jag vaknade och kände hela kroppen skaka. Tårarna blandades med svetten. Jag fick tillbaka känslan från drömmen och blev helt kall. Jag kollade bort mot soffan för att se Nialls lugna ansikte och slutna ögon. Jag visste inte riktigt vad jag gjorde men jag smög tyst bort till soffan och lyfte försiktigt på täcket och kröp ner. Han sov fortfarande och la en arm om mig i sömnen. Jag kände hans värme och lugna andetag. Jag kände mig lugnare och lugnare och försökte andas i samma tackt som Niall och tillslut kunde jag somna.
hoppas ni har det bra! puss!<3
Hoping for a better life, kapitel. 18
Jag låg i badkaret och kände värmen bränna mot huden men jag blev fortfarande inte varm på innsidan. När jag var klar drog jag på mig min pyjamas med ett par tjocka stumpor och en morgonrock över. Det hjälpte inte heller. Jag la mig under täcket och kände hur kallsvetten växte fram. Jag frös men svettades samtigigt. Jag kände hur jag skakade lätt. Jag försökte blunda men då flimrade bara bilder förbi. Blod, glassplitter, skrik, jag orkade inte mer.
Jag kände pappa putta till mig lätt i sidan och nickade mot kyrkbänken näst längst fram. Jag tittade på allt folk som kommit, alla som satt på bänkarna med ledsna miner och tårfyllda ögon. Alla hade kommit hit för Rachels skull. Mina ögon fastnade vid en speciell blond frisyr som jag till och med kände igen bakifrån. Jag kände hur illamåendet och kallheten försvann en sekund. Jag tittade på honom när jag gick förbi och jag gav mig ett leénde. Ett ledset leénde men ett leénde. Jag gick fram till honom och han reste sig upp. Han drog in mig en lång kram och jag lät mina tårar falla. Han kramade om mig hårt och smekte lågsamt över mitt hår. Efter en stund som kändes som en evighet släppte vi taget om varandra. Jag torkade snabbt bort några tårar som ran över mina kinder. Jag såg hur de andra killarna och Claire också rest sig upp och jag kramade dem med men inte lika länge. Alla killarna var klädda i svarta kostymer och Claire hade en svart klänning liknande min. Jag blev så otroligt glad över att de var här. Det hade varit Rachels velat.
Hoping for a better life, kapitel. 17
Jag kollade på Linnie, som stod och pratade med Perrie. Jag var lite orolig för att hon skulle känna sig obekväm tillsammans med de andra tjejerna. Men hon såg ut att trivas rätt bra. Plötsligt kände jag någon knuffa mig lite i sidan. Det var Liam.
Hoping for a better life, kapitel. 16
Jag satt i skolbänken och förskte konsentrera mig på vad läraren sa men det var svårt.
Jag stod framförspegeln och funderade på vad jag skulle ha på mig när det plötsligt. Jag kollade på klockan när jag gick igenom köket och hon var bara 16.02. Harry skulle inte hämta mig förens klockan sex. Han kanske bara kom lite tidigare. Jag öppnade dörren och mycket riktigt där stod han. Den underbara killen med det lockiga håret och de gröna ögonen som jag älskade så mycket.
Jag gick sakta ner för trappan för att inte snubbla och sedan gick jag förbi köket där min storebror satt och åt.
Hoping for a better life, kapitel. 15
Jag gick och öppnade dörren med Linnie tätt bakom mig. Det tog en stund för mig att se villka det var men när jag såg de gröna ögonen förstod jag. Det var Harry och bakom honom stod Claire.
-Ehm.. Så.. Det är såhär.. Jag, eller vi...Vi la pengarna på annat och taxin kostade..Men vi var i närheten och..
Sluddrade han fram.
Jag suckade innombords. Varför skulle dom komma och förstöra min fina kväll med Linnie? Men jag kunde inte bara skita i de med tanke på deras tillstånd. De verkade rätt fulla och skulle förmodligen inte komma hem ordentligt om jag bara lånade dem pengar till taxin. Jag skulle kunna skjutsa hem dem men jag ville inte köra runt i London mitt i natten för då skulle jag behöva ringa Paul och en massa andra vakter. Då skulle förmodligen Harry få en rejäl utsällning och det vore bäst att undvika.
- Men de kan väl sova på soffan? sa Linnie.
-Ja så får det väl bli. Sa jag och innan jag han säga något så gav Harry mig en stor kram och sa:
-Tack bro , och skrattade lite.
Claire gick in i hallen och böjde sig ner för att ta av sig sina skor men tappade balansen så hon föll ihop och började fnittra hysteriskt.
Linnie gick förbi mig i hallen och satte sig på huk brevid henne för att sedan hjälpa henne upp och leda henne in i vardagsrummet. Jag gick in till sovrummet och bytte mina jeans och hoodie till sov t-shirt och ett par mjukisbyxor. Linnie kom in i rummet och satte sig på sängkanten och kollade upp på mig.
-Gör det något om jag sover här? frågade hon.
-Nej! det är klart att du kan sova här! tyvärr så är ju soffan upptagen så du får typ sova hos mig. Sa jag medans jag gick till min gaderob för att hitta en tröja som Linnie kunde sova i.
-Tyvärr? Frågade hon förudmjukat men ändå en arning flörtigt.
Jag tog fram en grå Jack Wills t-shirt och kastade den på henne till svars.
-Åh! Tack! sa hon lite förvånat och log mot mig.
Jag hade bortstat tänderna och sagt godnatt till Claire och Harry som nästan redan somnat och låg nu i min säng med Linnie vid min sida. Jag såg in i hennes blå ögon och hon log mot mig.
-Godnatt Niall, viskade hon. Och tack för en underbar kväll. La hon sedan till.
-Mm.. Om det inte vore för dem där ute så hade den varit perfekt.
-Haha, ja.. men de är ju söta och.. åh..
Jag lutade mig fram och kysste hennes underbara läppar och jag fick en underbar känsla i kroppen.
Det var verkligen såhär jag ville att det skulle vara.
Jag vaknade av att mobilen vibrerade på mitt nattygsbord. Trött tog jag upp den och såg att det var Liam som messade:
"Åh! Danielle kommer hem tidigare än tänk! hon kommer hem idag!!"
Jag log åt Liam, han var alltid så gullig mot Danielle och jag kunde bara freställa mig hur glad han var nu. Jag svarade snabbt:
"Roligt att höra!"
Jag la huvudet på kudden igen men kunde inte somna om igen. Jag besluade mig för att gå ut till köket för att ta något att äta.
När jag gick igenom vardagsrummet såg jag hur Harry och Claire låg tätt intill varandra och sov djupt i den stora soffan. Jag fick en jättebra idé och hämtade min lilla mobilhögtare och sökte fram en speciell låt på spotify men innan jag klickae på play så tog jag ett kort och la upp det på twitter och skrev:
"@Harry_Styles @ClaireSmitt Does someone got a hangover?;)xx".
Jag började spela musken Taio Cruz ´s låt hangover.
Harry öppnade ögonen och blängde på mig och suckade tungt.
-Niall! Jag har ont i huvuet! Sluta nu! Gämrade sig Claire.
Jag skrattade och sjöng med i låten men bytte ut I mot you : You've got a hangover, oohhh! you've been drinking to much for sure..
Linnie kom ut från mitt sovrum med en förvirrad min.
-Vad gör ni? Frågade hon sömndrucket.
Jag kunde inte svara för jag blev helt förtummlad av hennes skönhet: hennes ruffsiga hår i en slarvig hästsvans, bara ben och hennes underbara ansikte utan något smink och hennes något avsmalnade ögon som glittrade so stjänor.
-Ehm.. inget svarade jag tillslut. Eller jo, jag väcker dem.. tillade jag snabbt och log mot henne.
-Säg till honom, mumlade Harry trött som hade lagt en kudde över huvudet.
Linnie skrattade sitt underbara skratt och lade en hand på min axel.
-Sluta retas nu Niall, du vet nu hur det är.. Sa hon och fnittrade lite.
Jag skrattade lite och stängde av musiken för att sedan gå ut i köket och fixa lite frukost till Linnie och mig.
Hoping for a better life, kapitel 14
Jag plingade på Nialls dörr och kände hur det pirrade till i magen. Niall kom väldigt snabbt och öppnade dörren.
Hoping for a better life, kapitel 13
Nu hade hela skolveckan gått. Jag hade varit en del med Claire men inte träffat killarna något mer. Jag hade inte kunnat konsentrera mig något bra i skolan för jag hade legat uppe hela nätterna och gråtit mig till söms.
.-Alltså du behöver inte om du kan, eller vill. Sa han tyst.
Hoping for a better life, kapitel 12
Jag tappade aptiten och fick kämpa för att hålla tårarna tillbaka. Skulle jag kara att sitta där i bänken och se den där stora kistan där framme och veta att Rachels döda kropp ligger där i. Plötsligt kände jag hur allt jag hade ätit idag for upp i halsen och jag sprang så fort jag kunde till toaletten. Jag kunde inte hålla tårarna tillbaks utan kände hur dem för tredje gången idag strilade ner för mina kinder. Plötsligt var all den värme som Niall och Claire hade gett mig som bortblåst och jag kände mig lika ensam som innan. Jag satt ihopkurad brevid toalettstolen och kände mig tom, tom på känslor men något som jag hade mycket av var tankar. De virvlade runt i mitt huvud men jag kunde inte sätta fingert på vad de handlade om. När jag precis snörvlat till knackade det på dörren.
Hoping for a better life, kapitel 11
Jag såg hur Linne blev likblek i ansiktet och hur hon började skaka. Hon hade blicken stadigt fäst på vägen framför oss. Jag tittade på vägrn och förstod genast vad det var. Jag tänkte inte efter utan svängde snabbt i på en liten sidoväg och struntade totalt i hur mycket dom andra bilarna tutade på mig, jag var bara tvungen att ta mig och Linnie från den stora vägen. Jag parkerade snabbt vid sidan av vägen och kollade mot Linnie. Hennes underläpp började skaka och tårarna strömade ner för hennes bleka kinder. Hon skakade kraftigt av snyftningarna. Jag viste inte riktigt vad jag skulle göra men jag lutade mig över sätet och gav henne en lång kram. Jag kände hur hon snyfftade mot min axel och jag drog lugnande med handen över hennes rygg.
Hoping for a better life, kapitel. 10
-Varför sa du inget? frågade jag Claire tyst.
Vi var framme vid Liams lägenhet och Louis hade precis öppnat dörren. Vi hade slutat knacka och ringa på hos varandra och kändes oss bara som hemma och öppnade dörren och klev in.
Jag tittade snabbt på klockan som satt på väggen och jag höll andan en sekund. Hon var redan kvart i sju och jag skulle vara hos Carmen klockan sju. Jag kollade snabbt på mobilen och min bussapp. Det skulle gå en buss här utanför om fem minuter.
Killarna tittade ledset på mig men då reste sig Niall också upp.
Hoping for a better life, kapitel. 9
Jag började sakta och osäkert gå mot dem.
-Men är du sugen på att hitta på något idag, eller? frågade Sue Claire.
-Nja, jag lovade att ta en fika med Linnie, men vi kan väl göra något imorgon? Svarade Claire.
"Hon lovade mig", det känndes så bra att hon hade sagt det. På något vis så kände jag mig så speciel, så unik när hon lovade mig saker och höll det.
Claire tittade mot mig och log.
-Ska vi gå? Frågade hon.
Jag nickade och log till svar.
Efter ett tag hade vi bestämmt oss för att ta tunnelbananin till centrala London och ta den fika.
När vi satt och väntade på att vårt tåg skulle komma kände jag mobilen vibrera i bakfickan. Jag drog snabbt upp den och svarade:
-Hej, det är Linnie.
-Hej, det är Carmen. Har du inte slutat skolan än?
-Jo, vadå? frågade jag förvånat.
-Du skulle ju ringa när du slutat skolan så vi kunde bestämma om vi skulle ses.
Jag hade inte så mycket som tänkt på att jag hade bestämmt med Carmen kvällen innan.
-Förlåt! jag hade precis glömmt det och jag är på väg och ska fika med en kompis. Sa jag.
-Jaha! vad roligt! sa Carmen och lät nästan lite förvånad. Men du kan väl komma hit och äta middag sen? frågade hon sedan.
-Javisst, det blir toppen! Men nu måste jag lägga på för nu kommer tåget vi ska med, hejdå! sa jag när jag såg hur tåget sakta rullade in på perrongen.
-Hejdå vi ses!
Sen la vi på.
Hoping for a better life, kapitel.8
Linnies Perspektiv
Jag satt ensam på bänken och såg hur dom andra från klassen strömmade ut ur klassrummet. Jag böjde huvudet neråt för att dra åt mig så lite uppmärksamhet som möjligt. De andra gick och det var helt tyst i korridoren. Det enda som hördes var klockan på väggen som tickade för varje sekund som gick. Jag satt med huvudet i händerna och snyfftade när jag plötsligt kände hur någon la en lätt arm om mina axlar. Jag ryckte till av den oförberädda beröringen och tittade upp och möttes av ett par oroliga bruna ögon. Claire.
-Hur mår du? frågade hon alvarligt men jag hann inte svara förens hon fortsatte:
-Åh, villken dum fråga! Jag fattar att du mår skit, så dum är jag inte.
Jag kunde inte låta bli att le, Claire var så spontan och lättsam som jag alltid velat vara.
-Jag vet alvaligt talat hur jag mår, svarade jag och Calire nickade.
Claires perspektiv
-Vad hände, eller vill du berätta? Frågade jag försiktigt.
Linnie nickade och trokade tårarna.
-Det var för två veckor sen som jag och Rachel vann en tävling att få träffa killarna i One Direction. Vi sov över kvällen innan och båda var jättenervösa för att få träffa dom. På morgonen kom en taxi och hämtade oss och sen, sen hände olyckan, sa hon och snyfftade till. Jag kramade om henne och hon fortatte:
-Sen vaknade jag på sjukhuset och fick reda på att Rachel dött och då rasarde allt. Och sen, sen, Hon kunde inte hålla allt innom sig längre utan brast ut i så häfftiga snyfftingar så hon skakade. Vi satt tysta och jag fick tid att tänka, skulle jag berätta om mig och Harry? Då skulle hon kanske tro att jag bara ville skryta, nej jag väntar med att säga det. Det kommer nog ett bättre tillfälle.
-Såja, sa jag och klappade Linnie lätt på axeln i ett försök att trösta henne.
Hon drog några djupa andetag och log lite mot mig.
-Vad har vi för lektion, eller skulle haft, nu? Frågade hon och skrattade lite.
-Ehm, jag vet inte, jag har inte lärt mig schemat än, det brukar ta mig ungefär ettår och då har man redan hunnit få ett nytt. Sa jag och log.
-Samma här, sa Linnie och såg gladare ut.
-Du, har du lust att ta en fika efter skolan? frågade jag plötsligt, utan att tänka efter. Men Linnie var en sån otroligt snäll och gullig så det kunde ju inte bli annat än bra.
-Jättegärna, sa Linnie och sken upp.
-Bra! Vad roligt, sa jag och log mot Linnie och hon log tillbaka mot mig.
Plötsligt öppnades dörren till korridoren och en kvinna i 35-års ålder kom in.
Hon hade långt blont uppsatt med en klämma i nacken och en lång svart kofta över sin aprikosfärgade blus. Hon hade ett snällt utseende men just nu var hennes blick en aning orolig.
-Är det ni som är Claire och Linn?
-Linnie, rättade jag, och ja det är vi.
-Jag heter Sarah och är eran musiklärare, men varför kommer ni inte till lektionen? Har det hänt något?
-Om det har, mumlade jag tyst och en aning ironiskt. Det var inte meningen att Sarah skulle höra men det verkade hon göra ändå.
-Är det något ni vill prata om?
Linnies perspektiv
Jag nickade långsamt. Jag vet inte varför men jag kände direkt att jag kunde lita på Sarah.
Jag berättade samma historia som jag berättat för Claire en liten stund tidigare. Den här gången var jag lugnare och karade mig med bara några tårar.
-Men gud vad hemsk! Lilla gumman hur mår du? Utbrast Sarah när jag var klar.
-Jag vet inte riktigt. Svarade jag, och det var sant jag visste inte hur jag mådde. Det var så blandat: Jag var glad över att Claire och jag skulle och fika i eftermiddag, lättad över att jag berättat för en lärare och såklart arg och ledsen över att den där idiotläraren Mrs Cole.
-Men jag sätter er på gilltig frånvaro men låt det inte bli en vana, sa Sarah och log vänligt.
-Kom nu så går vi ner till resten av klassen i musiksalen.
Claire och jag nickade och sen följde vi efter Sarah i korridoren.
Musiksalen var stor men en massa instrument. Jag tittade mig runt i rummet och såg resten av klassen sitta på stolar på andra sidan salen. Claire och jag satte oss på två lediga stolar och kollade på Sarah som började prata.
-Så, nu är alla samlade. Den här terminen kommer vi att lära oss grunderna för att kunna spela de olika instrumenten. Föresten, är det någon av er som spelar något?
Jag räckte blygt upp armen.
-Linnie, vad roligt! Skulle du vilja spela något för oss?
-Javisst, svarade jag och började ta mig fram mot pianot på mina kryckor. Jag satte mig till rätta på pianostolen och lät mina fingrar vila en sekund på dom vita tangenterna innan jag började spela. Jag började spela låten jag senast haft som läxa: A thousand miles av Vanessa Carlton. Mina fingrar röde sig snabbt över pianot och för första gången på länge kände jag mig glad på riktigt. Jag visste att om Rachel hade sett mig nu hade hon varit jättestolt. Det var hon som fått mig att inte ge upp när det ar svårt och jobbigt. Hon hade alltid peppat mig när det gäller pianospeladet. Men nu insåg jag det jag inte sett förut. Det var här jag hörde hemma. Vid pianot.
Hoping for a better life, kapitel 7
Linnies perspektiv
Jag gick igenom den långa korridoren. De flesta personerna stod i små grupper och pratade och skrattade. Det kändes som om alla tystnade och tittade på mig när jag hoppade förbi på mina kryckor med mitt gipsade ben. Förmodligen visste de om allt, att Rachel och jag varit med i en bilolycka och att Rachel dött.
Jag tog ett djupt andetag och tittade ner i golvet. Om Rachel hade varit här hade nog vi stått som en egen liten grupp och pratat men nu var jag ensam, helt ensam.
Jag såg en gråhårig äldre kvinna öppna dörren till vårt klassrum och alla började tränga sig in för att få bra platser. Jag tog det lugnt och kom in sist. Det fanns bara en bänk kvar så jag satte mig på den ena stolen och la väskan på den andra. Läraren började prata och det blev tyst i klassrummet.
-Hej allihopa! Jag heter Mrs Cole. Det kommer att ta lång tid för mig att lära mig alla era namn, men jag tycker att vi börjar med att ni ska få berätta lite om er själva. Jag ropar upp era namn så säger ni tre saker om er själva. Sa hon och log ut mot klassen.
Jag kände hur jag blev nervös, vad skulle jag berätta?
-Okej då börjar vi med Ashley.
Jag kollade ut mot klassen och såg en blond liten tjej med mycket smink räcka upp handen.
-Ah, där är du Ashley, sa Mrs Cole när hon fick syn på henne. Kan du berätta lite om dig själv?
-Ja, jag heter då Ashley. Jag gillar att vara med kompisar och att shoppa, jag är ensambarn och jag har en hund som heter Tuffsen.
-Jaha, vad roligt Ashley, nästa är.. hon tittade ner i sina papper och sen sa hon: Claire.
-Ja det är jag, hörde jag någon säga. Jag kollade runt i klassrummet och fick syn på en tjejen med kort ljusbrunt hår och bruna snälla ögon.
-Jag älskar att fota och har precis köpt en ny jättebra kamera. Hon tänkte efter en stund och sen sa hon:
-Jag gillar att vara med mina kompisar och min underbara pojkvän. Tja.. Jag bor med min mamma och pappa och min storebror för mina andra två syskon har flyttat hemifrån. Min mamma kommer från frankrike så jag talar flytande franska. Det där var mer än tre saker va? Skrattade hon .
Vi fortsatte uppropet och snart var det min tur. Jag kände mig mer nervös ju närmre det kom.
-Linnie! Sa Mrs Cole.
-Jag älskar att spela piano. Sa jag tyst. Jag kände illamåendet komma, Rachel var den enda som hade hört mig spela och det var hon som peppat mig att fortsätta när jag tyckte det var tråkigt och höll på att ge upp. Jag släppte den tanken och fortsatte berätta om mig själv.
-Jag bor med min pappa och jag älskar One Direction.
Ojoj nu kanske alla skulle tycka att jag var jättetöntig som gillar 1D, men nu hade jag sagt det, så jag kunde inte ta tillbaks det. Uppropet fortsatte och en kille som hette Patrik hade precis berättat om sig själv.
-Rachel! Hörde jag Mrs Cole säga högt. Innan hade det varit lite småpratigt men nu blev det helt tyst.
Jag vet inte vad som tog åt mig. Innan jag visste ordet av stod jag upp och sa högt och tydligt:
-Tja, tre fackta om Rachel, sa jag och kände hur det tårarna började svida innanför ögonlocken.
-1. Hon var min bästa vän. 2. Hon är DÖD! Hon lämnade mig i den här skiten helt jävla ensam! Fortsatte jag och den härgången nästan skrek jag. Jag orkade inte säga mer utan bara slet åt mig min väska och tog mig så fort jag kunde mig igenom klassrummet och ut igenom dörren.
Hoping for a better life, kapitel 6
Linnies perspektiv
Jag vaknade av att solen sken igenom dom ljusa gardinerna. Jag vände mig om och kollade på klockan som satt på väggen. Den visade 09.45. Okej, pappa skulle komma och hämta mig om 45 minuter. Jag tog upp min mobil för att ha något att göra. Jag kollade lite vad jag hade för musik. Det högg till i mitt hjärta när jag såg vilken låt som stod högst upp på listan mest spelade. Det var min och Rachels favoritlåt Fix you, med Coldplay. Vi hade lyssnat på den hur många gånger som helst, och sjungt med så högt vi kunde. Vi lyssnade på den glada som ledsna och pigga som trötta. Jag klickade på den och den började spelas i mina hörlurar. Jag lyssnade på texten:
And the tears steaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone but it goes to waste
Could it be wose?
Jag lyssnade på den om och om igen och tillslut satt jag bara och grät så jag skakade, hur kunde detta hända? Hur kunde Rachel vara död!? Hur kunde hon som alltid skulle stå vi min sida bara försvinna? Försvinna för alltid? Jag kan bara inte förstå det! Jag höde hur det knackade på dörren och en sjuksköterska och pappa kom in.
-Så Linnie nu ska du få åka hem, Sa sjuksköterskan och log.
-Äntligen! sa jag och torkade bort tårarna, drog några hackiga andetag och reste mig upp på underarmarna.
-Då gumman tycker jag vi åker, sa pappa och log ett leénde som inte nådde hans ögon.
Jag tog på mig mina mjukisbyxor och en t-shirt. Sedan hoppade jag i fram de långa vita korridorerna på mina kryckor.
Väl hemma såg allt likadant ut, klasen med dom bruna bananerna på köksbänken och tidningen på soffbordet. Innan jag åkte till Rachel för att sova över trodde jag att det här skulle bli de bästa dagarna i mitt liv, tvärtom det blev en mardröm. Direkt när jag kom hem gick jag upp på mitt rum och la mig på sängen. Jag kollade på alla poster som jag hade satt upp på väggen. Niall såg annorlunda ut. Jag hade inte tittat så noga på honom innan men nu kunde jag tydligt se vissa detaljer som jag inte sett förut, han lilla glimt i hans blåa ögon och att han inte tandstälning på hans charmiga sneda tänder. Det var något speciellt med Niall, men jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Jag vaknade ur mina dagdrömmar av att telefonen ringde. Jag sträckte mig mot natttygsbordet, tog upp mobilen och svarade:
-Hej det är Linnie.
-Hej Linnie det är Carmen, hur mår du?
-Sådär, svarde jag ärligt.
-Mm.. Jag förstår det, men vad gör du imorgon?
Jag var tvungen att tänka efter.
-Inget tror jag, men vad är det för datum?
-Det är måndag den 24, svarade Carmen.
Jag kände hur det bildades en hård klump i magen.
-Jag kan inte föresten, jag börjar skolan då, sa jag. Jag och Rachel skulle gått i samma klass, men ska jag gå dit själv? Tja det fick väl bli så, jag hade ju inget annat val eller? Jag kunde väl inte skolka? Carmen avbröt mina tankar.
-Hallå, är du där?
-Jaa, ja jag utdraget.
-Så bra, men vad säger du om det?
-Om vad? Frågade jag och det känndes som jag missat något.
-Vi kan väl gå och ta en fika när du slutar eller? Sa Carmen otåligt.
-Ja det kan vi göra men vi kan väl höras när jag slutat?
-Det blir jättebra! Hejdå!
-Hejdå! Sa jag och la på. Jag la mig ner i sängen igen och jag kunde känna hur ögonlocken blev tyngre och tyngre tills jag till sist inte orkade hålla dem uppe.
Jag vaknade av att pappa knackade på dörren till mitt rum och sa att det var dax att stiga upp. Jag kopplade snabbt, det var måndagmorgon och jag skulle snart behöva gå till skolan. Jag tog en snabb till ut genom fönstret, det var soligt ute så jag bestämde mig för att ta på mig ett par mörka jeansshorts och ett ljusblått linne. Jag borstade snabbt igenom mitt långa blonda hår och lät det hänga ner över axlarna. Jag hoppade över att sminka mig och gick direkt ner till köket istället. Jag tog fram flingor och mjölk, hällde upp det i en skål och satte mig mittemot pappa som läste tidningen. När jag var klar borstade jag snabbt tänderna och tog på mig en sko eftersom jag hade gips på den andra. Jag ut igenom dörren och börjademhoppa till den närmast busshållplatsen som bara låg några hundra meter ifrån mitt hus. Jag klev på rätt buss och satte mig på den närmaste stolen. Efter ungifär 10 minuter var jag framme vid min nya skola. Jag skulle börja på en ny skola med en helt ny klass.
Sakta började jag röra mig mot den stora byggnaden.
Så, här är kapitel 6, förlåt för att ni fått vänta men "mitt liv kom imellan" och jag har inte haft någon som helst skrivlust förens nu.. Ha det gött:D
Hoping for a better life, kapitel. 5
Harrys perspektiv
Jag skickade ett sms till Claire:
”hej har du lust att komma på filmkväll hos mig med de andra killarna?”
Hon svarade snabbt:
”ja jättegärna det låter supermysigt! När ska jag komma?:)”
”kom vid 18.30, vill du sova över? ”
”Javisst! Ska jag ta med mig något? Chips? Läsk? ”
”det behövs inte, däremot har vi inte hunnit hyra någon film, har du någon vi kan se?”
”Japp det fixar jag;)”
”Bra! Då ses vi snart!<3”
”Ja det gör vi, puss<3”
När vi kom hem tittade jag snabbt på klockan. 17.45.
Jag tog en snabb dusch och tog på mig ett par ljusbruna chinos och en svart t-shirt. Sedan gick jag in till köket där de andra stod och lagade mat. Jag drog ut en stol och satte mig.
-När skulle hon komma? Frågade Louis.
-Vid halv, svarade jag.
Då kommer hon när som helst, konstaterade Liam som tittat på sin klocka.
Jag kollade ut genom fönstret i hopp om att få syn på henne. Det regnade mycket och dom flesta gick med paraplyn och sina luvor uppe.
Efter en kvart hade Claire fortfarande inte kommit.
-Vart har hon tagit vägen? Frågade Louis
-Hon kanske har fegat ut, hon kanske blev jättenervös när hon insåg att hon skulle till ett hus fullt med snygga killar. Sa Zayn retsamt
Niall stod tyst. Vad hade hänt? Han brukade aldrig vara tyst så här länge!
-Hur är det Niall? Frågade jag medans de andra fortsatte fjanta sig.
-Ehh.. va? Sa han och skakade på huvudet som för att få ordning på alla tankarna.
-Hur är det? Frågade jag igen.
-Det är väl bra, sa han och ryckte på axlarna.
-Är det säkert?
-Ja.
Plötsligt knackade det på dörren. Jag sprang och öppnade. Där i dörröppningen stod Claire med droppande hår och kläder, men ändå såg hon ut som en liten solstråle med ett brett leende och tindrande ögon.
-Hej! Och förlåt för att jag kommer försent men jag tog fel buss så jag har fått gå igenom typ halva london.
-Men varför ringde du inte! Jag hade kunnat komma och hämta dig. Frågade jag förvånat.
Claire fiskade upp sin mobil ur fickan. Den hade en stor spricka över hela skärmen.
-Jag råkade tappa den i en vattenpöl, sa hon med en oskyldig min.
Nu hade alla killarna också kommit ut i hallen.
-Det här är Zayn, Niall, Louis och … Vart är Liam?
-Här! Hörde man honom ropa från köket.
-Hej Claire! Kul att ses men killar jag behöver lite hjälp här, allt håller på att koka över! Det sista sa han i nästan panik.
-Vi kommer! Sa dom och sprang ut till köket igen.
Jag gick fram och kramade Claire.
-Men gud! Du är ju iskall! Vi du ta en dusch?
-Ja gärna, sa hon och log.
Jag visade Claire duschen och art handdukarna fanns och sen gick jag till killarna i köket. Dom hade fått kontroll på läget igen. Jag kunde inte låta bli att le stort. Killarna bara suckade åt mig och himlade överdrivet med ögonen.
Claires perspektiv
Jag tog en varm dusch, vilket var väldigt skönt efter som jag blivit lite frusen efter promenaden i regnet. Jag gick ur duschen och rotade igenom min väska för att hitta något att ha på mig. Jag kom på att inte packat ner några andra byxor än dom jeansen jag hade på mig. Aja, jag fick väl ta på mig min pyjamas. Jag tog upp mina rutiga flanell-pyjamasbyxor , ett linne och min kofta. Jag hängde upp mina blöta kläder och gick ut till köket.
Harry log stort mot mig när jag kom in.
-Hej sötnos, sa han och gick fram och kramade om mig.
-Tack men jag tog inte med mig något ombyte, sa jag och kände hur mina kinder blev röda.
Jag tycker att du är jättesöt i pyjamas, viskade Harry i mitt öra och sen lutade han sig mot mig och våra läppar möttes i en kyss. Plötsligt kändes det som det bara var han och jag i hela rummet. Jag kunde stått där hela kvällen men sen harklade sig Zayn och sa varsågoda. Vi satte oss vid bordet och började äta. Zayn hade lagat en fantastiskt god kycklingwook. Vi satt och åt och pratade länge, jag trodde att det skulle vara mycket konstigare stämning med pinsam tystnad och så men det var det inte.
-Så har du några syskon? Frågade Louis.
-Ja jag har två storbröder, Felix och William och en storasyster som heter Sophia.
-Juste! sa jag och tittade mot Harry. Jag ska och fika imorgon med Sophia men du får gärna följa med.
-Javisst! Sa Harry.
När vi ätit upp gick alla och satte sig i soffan.
-Vad ska vi se för film? Frågade Liam
Då kom jag på att jag skulle ha tagit med mig en film.
-Eh, jag glömde ta med mig film, jag hade fullt upp med att åka fel buss till fel sida av London så jag glömde det, skrattade jag.
-Äch, der gör inget sa Harry, vi kollar på vad som går på tv istället.
Efter att ha flipprat mellan alla kanaler bestämde vi oss för att se Remember Me som börjat bara för en liten stund sen.
Jag kände tårarna rinna ner för mina kinder. Det var i slutet av filmen när huvudpersonen precis dött.
Harry la armen om mig, drog mig tätt intill honom och pussade mig på hjässan.
-Jag har säkert sett den här tio gånger och jag gråter lika mycket varje gång snyftade jag.
Jag hörde Harry skratta till, jag kramade om honom och sträckte på mig för att kunna pussa honom på munnen.
-Du är för gullig du, sa han och log.
Dom andra killarna åkte hem till sig och vi sa god natt till Louis och sen gick vi och la oss.
Jag kröp nära Harry och lade mitt huvud på hans bröstkorg och somnade till rytmen av hans lugna andetag.
Här är kapitel 5! :D
Hoping for a better life, kapitel. 4
Linnies perspektiv
Jag vaknade av att en sjuksköterska knackade på dörren. Jag antog att det var en sån där koll som dom gjorde med jämna mellanrum. Jag hade brutit höger ben på två ställen och fått några rejäla sår i pannan.
Det är några killar här som vill träffa dig, är det okej?
Vilka killar kände jag som skulle vilja hälsa på mig?
-Eh.. Tja det går väl bra. Sa jag osäkert.
Hon gick iväg och kom tillbaka en stund senare och efter henne kom fem killar som jag kände igen väl. Harry, Zayn, Niall, Louis och Liam. Herregud! Var det en dröm? jag nöp mig själv i armen. Jag väntade på att vakna men jag gjorde det inte.
-Hej! Sa Harry och log.
-Hej, svarade jag nervöst.
Han gick fram och kramade mig och sen gjorde dom andra killarna likadant i tur och ordning.
-Hur mår du? Frågade Liam.
-Tja jag har typ brutit mitt ena ben på ganska många ställen och sen har jag lite sår lite här och var. Men jag klarade mig i alla fall, sa jag och jag kände en tår sakta rulla ner för min kind.
-Åh, vi är så ledsna sa Liam försiktigt som förstått vad jag menat.
Jag kände hur fler tårar började rinna. Jag torkade bestämt bort dom med baksidan av handen. Jag ville inte gråta nu. Killarna satt tysta och kollade ner i golvet. Niall som ännu inte sagt något reste sig plötsligt och kom fram och kramade sig.
-Det ordnar sig ska du se. Viskade han i mitt öra.
-Tack! Snyftade jag.
Han reste sig igen och satte sig på sängen vid mina fötter. Han sken upp.
-Du har möjligtvis inte en penna? frågade han finuligt.
Jag kollade runt i rummet, och fick syn på en på bänken vid blommorna.
-Där sa jag och pekade på den.
Han hoppade upp och hämtade den han gick tillbaka tillsängen där jag låg och böjde sig över mina ben. Jag undrade var han gjorde och tillslut insåg jag att han skrev på mitt gips. Dom andra killarna kom också fram och började rita. Louis ritade en liten morot med ansikte som vi skrattade gott åt. Plötsligt var all min sorg och mina bekymmer som bortblåsta, lika så den spända tystnaden. Vi skrattade och hade jätteroligt hela eftermiddagen ända tills en sjuksköterska kom in och sa att besökstiden var över. Då fick jag en kram av alla killarna och sen gick dom.
Det kändes alldeles overkligt! Hade jag verkligen träffat dom!? Jag granskade det ända bevis jag hade på att jag träffat dom, gipset. Alla hade skrivit sina autografer och ritat små gulliga figurer.
Jag tog upp min mobil och kollade twitter. Jag såg att One Directions gemensamma konto hade skrivit:
R.I.P Rachel<3
Jag blev alldeles varm, tänk så stor skillnad dom här killarna gjorde för så många. Framför allt så stor skillnad för mig.
Nialls perspektiv
Vi satt i bilen på väg hem till Harry och Louis.
-Jaha killar, nu har i alla fall jag varit gentleman så det läker för en vecka! Sa louis.
Vi skrattade lite åt honom men höll med. Det hade verkligen känts bra. Harrys mobil vibrerade till. Det var inte någon som brydde sig. När den sen vibrerade en och två gånger till blev alla intresserade.
-Vem är det du messar med? Frågade Liam
-Eh ingen, sa Harry och log oskyldigt.
-Joho det är det! Det är en tjej! Halvt gissade halvt konstaterade Louis.
-Kanske, sa Harry drygt.
-Det är en tjej! Sa Zayn.
-Okej, okej, erkände han. Det är en tjej och hon heter Claire.
-Ahh! Jag sa ju det! Sa Louis. Är hon snygg? Frågade han sen.
-Skitsnygg! Sa han och log lyckligt.
Han berättade att de hade träffats på en restaurang för ett tag sen och att de träffats några gånger sen dess.
-Så ni är typ tillsammans? Frågade Liam nyfiket.
Harry såg lite generad ut men svarade ja.
-Men kan du inte bjuda hem henne på filmkväll ikväll? Föreslog Zayn.
-Ja! Så vi får träffa henne! Ropade Louis.
-Tja jag kan ju fråga henne. Sa Harry och ryckte på axlarna.
-Ja, gör det! höll alla killar med.
Harry tittade ner på mobilen och skickade ett sms. Efter bara några sekunder vibrerade det till.
-Vad svarade hon? Frågade Louis nyfiket.
-Ja! Sa Harry och log stort.
hoping for a better life, kapitel. 3
Linnies perspektiv
Jag öppnade ögonen men det var så ljust så jag stängde dom snabbt igen. Jag kisade lite och den här gången gick det bättre. Jag kunde utskilja en tv, en bänk med en massa blommor på, jag vände sakta på huvudet och såg pappa och min faster Carmen sitta i två fåtöljer och prata lågt. Carmen var pappas lilla syster och 25 år gammal. Vi hade alltid varit väldigt tajta, speciellt sen när mamma flyttade då jag bara var 8 år så var hon lite som en storasyster för mig. Det är hon fortfarande. Pappa såg att jag hade vaknat och gick snabbt fram till sängen där jag låg.
-Åh lilla gumman! Jag har varit så orolig. Utbrast han och kramade om mig.
Jag kände mig lite förvirrad. Vad hade egentligen hänt? Jag frågade pappa.
-Kommer du inte ihåg? Frågade han oroligt. Du och Rachel var med om en olycka och nu är vi på sjukhuset.
Jag försökte minnas och plötsligt fladdrade en massa bilder upp. Jag såg blod, glassplitter, chauffören ligga blodig mot krockkudden, Rachels bleka kropp hänga lealös i säkerhetsbältet. Rachel. Hur gick det med Rachel?
-Hur mår Rachel?
Pappa tittade ner och såg ledsen ut och sa:
-Hon klarade sig inte.
Jag kände hur hela min värld rasade samman. Jag började gråta förtvivlat. Ångesten växte och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Hon kunde inte vara död! Pappas mobil ringde. Han torkade bort några tårar, harklade sig och svarade. Han gick ut ur rummet. Carmen satte sig på sängkanten. Hennes ögon var rödkantade och sminket hade runnit ut en aning.
-Det går inte! Hon kan inte vara död! Snyftade jag.
-Nä, jag kan inte heller förstå det. Sa Carmen.
Jag kände hur paniken växte. Jag var tvungen att göra något. Jag kunde inte bara ligga still och tänka på det.
-Carmen, får jag låna din mobil?
-Javisst, här. Sa hon och räckte mig hennes telefon.
Med skakande händer öppnade jag Spotify och satte på One Thing. Jag kände hur hela kroppen slappnade av. Jag slutade gråta och lyssnade bara på musiken. Jag lyssnade på min spellista One Direction<3 om och om igen innan jag tillslut somnade.
Nialls perspektiv
*Brr, brr, brr* Jag vaknade av att mobilen vibrerade på nattygsbordet. Jag kollade på displayen, Louis.
-Hej, svarade jag.
-Hej, vart är du? Sa Louis stressat.
-I min säng, vadå?
-Men åhh… Vi ska ju vara i studion vi kl.11. idag ju!
Jag tittade snabbt på klockan, 10.47
-Oj det hade jag glömt! Men kan du säga att jag kanske kommer några minuter sent. Sa jag medan jag försökte dra på mig ett par byxor med en hand.
-Okej, hejdå! Sa Louis.
-Hejdå!
Jag slängde snabbt på mig en T-shirt och sprang ut i köket och tog en banan som låg framme.
Jag tog på mig ett par skor och tog på mig en Hoodtröja och gick ut på gatan och vinkade åt mg en taxi. Jag satt i baksätet och plötsligt fladdrade tjejen i olyckan upp i mina tankar. Borde vi inte göra något? Kanske skicka en bukett med blommor eller bara ett enkelt kort? Taxin stannade och jag klev ut. Jag kollade snabbt på klockan innan jag gick in i den stora byggnaden där vår studio låg. 11.04.
Woow! Det var snabbt!
Killana sa ingenting när jag kom in, de bara tittade på mig med menande blickar och suckade överdrivet högt. Vi började jobba och jag han inte berätta för dom om min idé. Tillslut var det en paus och då kom jag att tänka på det igen.
-Hallå, borde vi inte typ skicka ett kort till den där tjejen eller typ lite blommor eller något?
-Nej! Jag har en mycket bättre idé! Sa Louis hemlighetsfullt.
Hoping for a better life, kapitel. 2
Linnies perspektiv
Rachel och jag gick ut och ställde oss på trottoaren. Det var i slutet på sommaren och vi hade bara några få veckor kvar på lovet. Solen sken men det blåste ganska svala vindar. Jag tittade på Rachel. Hon log och hade ett drömmande ansiktsuttryck.
- Tänker du på Niall? Frågade jag.
- Hur visste du det? Sa hon förvånat.
- Det är inte så svårt att lista ut, skrattade jag.
Hon såg alltid ut så när hon tänkte på Niall, hennes favorit av killarna i bandet.
- Nu kommer den! Utbrast Rachel och pekade upp mot gatan. Där kom en svart taxi åkandes. Vi vinkade lite åt chafför så han skulle veta att det var oss han skulle hämta. Bilen stannade precis framför oss och vi hoppade in. Det skulle ta ungefär en kvart innan vi var inne i London. Min pappa och jag bor i en lägenhet utanför London, och fem minuter bort bor Rachel.
Pappa och jag har bott ensamma sen mamma och pappa skilde sig för åtta år sedan. Nu har mamma flyttat till Tyskland och jag har knappt någon kontakt med henne längre.
- Jaha tjejer, ska det bli roligt att träffa killarna? Frågade chaffören i ett försök att få igång ett samtal för att bryta den nervösa tystnaden.
- jaaa!! Sa Rachel och jag i kör, och så var samtalet igång. Det var bara Rachel och jag som var delaktiga men det var i alla fall ingen pinsam tystnad.
Helt plötsligt börjar Rachel skrika gällt. Jag hann precis urskilja pilen som kom emot oss i full fart. Jag kände hur bilen tvärnitade och jag slungas framåt och allt blev helt svart och tyst.
Nu är jag död, tänkte jag.
Nialls perspektiv
Killarna och jag satt och pratade medans vi väntade på tjejerna som vunnit tävlingen skulle komma. De skulle kommit för tio minuter sen och vi kom fram till att de säkert bara kört fel. Efter ännu en kvart kom Paul in i rummet med en allvarlig min.
- Tjejerna har råkat ut för en bilolycka, där den ena omkom, sa han.
- Åh, sa Liam och tittade ledset ner i golvet.
- Vart? Frågade Harry.
- Precis utanför London, svarade Paul kortfattat.
- Vad gör vi nu?
- Tja, ni får väl åka hem till era lägenheter. Det är inget vi kan göra, sa Paul.
- Vad sägs om pizza-kväll hos Larry? frågade Louis i ett försök att lätta upp stämningen.
Alla tyckte det lät som en bra idé.
Väl hemma hos Harry och Louis beställde vi pizzan och satte oss i soffan och satte på TV:en. Harry bläddrade runt bland kanalerna och han stannade tillslut på en kanal där nyheterna sändes. De höll precis på att berätta om olyckan.
Idag klockan 12:35 skedde en olycka strax utanför centrala London. Det var två personbilar som kolliderade. Det var fem personer inblandade var av två omkom och resten skadades lindrigt. Berättade en blond tjej.
Alla satt helt tysta och jag hoppade till när dörrklockan ringde och pizzabudet kom. Hela kvällen blev ganska nedstämd och tyst. Jag stack hem ganska tidigt och gick och la mig. Jag kunde inte sova så jag låg och tänkte ett tag. Jag tänkte på hur ledsen den överlevande tjejen var, jag skulle bli helt förtvivlad om någon av killarna skulle dö. Dö, aldrig mer prata, skratta, gråta. Ush! Jag vill inte ens tänka på det. Med många tankar som snurrade runt i mitt huvud somnade jag tillslut.
så, andra kapitlet ute! :D