fiveboysstories

Linnies perspektiv

Jag gick igenom den långa korridoren. De flesta personerna stod i små grupper och pratade och skrattade. Det kändes som om alla tystnade och tittade på mig när jag hoppade förbi på mina kryckor med mitt gipsade ben. Förmodligen visste de om allt, att Rachel  och jag varit med i en bilolycka och att Rachel dött.

Jag tog ett djupt andetag och tittade ner i golvet. Om Rachel hade varit här hade nog vi stått som en egen liten grupp och pratat men nu var jag ensam, helt ensam.

Jag såg en gråhårig äldre kvinna öppna dörren till vårt klassrum och alla började tränga sig in för att få bra platser. Jag tog det lugnt och kom in sist.  Det fanns bara en bänk kvar så jag satte mig på den ena stolen och la väskan på den andra.  Läraren började prata och det blev tyst i klassrummet.

-Hej allihopa! Jag heter Mrs Cole. Det kommer att ta lång tid för mig att lära mig alla era namn, men jag tycker att vi börjar med att ni ska få berätta lite om er själva. Jag ropar upp era namn så säger ni tre saker om er själva.  Sa hon och log ut mot klassen.

Jag kände hur jag blev nervös, vad skulle jag berätta?

-Okej då  börjar vi med Ashley.

Jag kollade ut mot klassen och såg en blond liten tjej med mycket smink räcka upp handen.

-Ah, där är du Ashley, sa Mrs Cole när hon fick syn på henne. Kan du berätta lite om dig själv?

-Ja, jag heter då Ashley. Jag gillar att vara med kompisar och att shoppa, jag är ensambarn och jag har en hund som heter Tuffsen.

-Jaha, vad roligt Ashley, nästa är.. hon tittade ner i sina papper och sen sa hon: Claire.

-Ja det är jag, hörde jag någon säga. Jag kollade runt i klassrummet och fick syn på en tjejen med kort ljusbrunt hår och bruna snälla ögon.

-Jag älskar att fota och har precis köpt en ny jättebra kamera. Hon tänkte efter en stund och sen sa hon:

-Jag gillar att vara med mina kompisar och min underbara pojkvän. Tja.. Jag bor med min mamma och pappa och min storebror för mina andra två syskon har flyttat hemifrån. Min mamma kommer från frankrike så jag talar flytande franska. Det där var mer än tre saker va? Skrattade hon .

Vi fortsatte uppropet och snart var det min tur. Jag kände mig mer nervös ju närmre det kom.

-Linnie! Sa Mrs Cole.

-Jag älskar att spela piano. Sa jag tyst. Jag kände illamåendet komma, Rachel var den enda som hade hört mig spela och det var hon som peppat mig att fortsätta när jag tyckte det var tråkigt och höll på att ge upp.  Jag släppte den tanken och fortsatte berätta om mig själv.

-Jag bor med min pappa och jag älskar One Direction.

Ojoj nu kanske alla skulle tycka att jag var jättetöntig som gillar 1D, men nu hade jag sagt det, så jag kunde inte ta tillbaks det. Uppropet fortsatte och en kille som hette Patrik hade precis berättat om sig själv.

-Rachel! Hörde jag Mrs Cole säga högt. Innan hade det varit lite småpratigt men nu blev det helt tyst.

Jag vet inte vad som tog åt mig. Innan jag visste ordet av stod jag upp och sa högt och tydligt:

-Tja, tre fackta om Rachel, sa jag och kände hur det tårarna började svida innanför ögonlocken.

-1. Hon var min bästa vän. 2. Hon är DÖD! Hon lämnade mig i den här skiten helt jävla ensam! Fortsatte jag och den härgången nästan skrek jag. Jag orkade inte säga mer utan bara slet åt mig min väska och tog mig så fort jag kunde mig igenom klassrummet och ut igenom dörren.