fiveboysstories

Jag plingade på Nialls dörr och kände hur det pirrade till i magen. Niall kom väldigt snabbt och öppnade dörren.

-Hej! sa han och log stort så han kunde se hans tandställning.

-Hej! sa jag glatt och log tillbaka.

Niall klev åt sidan och gjorde en gest åt mig att komma in.

-Så, du har tagit bort ditt gips? Frågade Niall och log mot mig.

-Ja, det känns lite tomt och det blev ganska personligt efter ett tag. Sa jag och skrattade lite när jag tänkte på hur mitt gips hade sett ut. Förutom killarnas små figurer och autografer så hade även Claire och jag fyllt på lite.

-ja, jag gillade det. Sa Niall och flinade.

 

Inne i vardagsrummet hade Niall dukat upp med läsk, chips, dipp och godis.

-Vad fint du gjort det, sa jag och tittade på Niall och vi fick ögonkontakt. Konstigt nog var det ingen av oss som bröt den utan jag bara tittade in i hans klara blå ögon. Jag vet inte hur länge vi stått när Niall plötsligt tittade ner i golvet. Jag kände hur mina kinder blev varma och förmodligen de var lika röda som två tomater.

-Så vad ska vi se för film? Frågade jag för att bryta den spända tystnaden.

-Ehm, vad tror du om Taken?

-Det blir jättebra! Sa jag och slog mig ner i soffan och Niall satte in filmen och sen gick han och satte sig brevid mig fast ändå på lagom avstånd.

I slutet av filmen var det där avståndet helt borta och jag satt så nära Niall jag kunde utan att sitta i hans knä.

-Linnie? Sa Niall när eftertexterna var slut.

-Ja? frågade jag undrandes.

-Ehm.. Det är såhär.. Enda sen jag såg dig..mm.. Jag tycker du är så speciell.. Stakade han fram.

Jag kände hur det pirrade till i magen. Pratade han verkligen med mig? Jag såg att Niall blev generad och att han rodnade. Niall tittade upp och tittade in i mina ögon och den här gången sa han utan tvekan:

-Jag gillar dig, Linnie.

Jag log mot honom och till mig förvåning svarade jag, också utan att tveka:

-Jag gillar dig med Niall.

Det var inte så att jag inte gillade Niall men jag hade ofta lite svårt att berätta om mina känslor för andra.

Innan jag han tänka efter hade jag lutat mig fram mot Niall, han lutade sig också fram och det var som om en massa fyverkerier avfyrades i hela min kropp när jag kände hans mjuka läppar snudda vid mina.

Jag lutade mig bakåt och såg Niall le stort.

-Det där har jag längtat efter. Sa han och hans ögon tindrade.

-Jag med, sa jag innan vi kysstes ännu en gång.

 

Niall och jag hade suttit och pratat i flera timmar när vi plötsligt hörde någon sjunga högt i trapphuset.

-Hur mycket är klockan frågade jag och tog upp mobilen för att kolla vad klockan var.

-Ehm, klockan är kvart över ett. Sa Niall som hann före mig.

-Ha, oj, vart har tiden tagit vägen? utbrast jag förvånat.

-Haha, jag har ingen aning.. svarade Niall och skrattade lite

 

Vi hörde ännu en gång hur någon sjöng och skrattade högt ute i trapphuset och den här gången kunde man lätt urskilja vilken låt de sjöng på: Drunk med Ed Sheeran.

-I wanna bee druuuuunk again...

Niall tittade på mig med ett roat och lite förvånat ansiktsuttryck.

Sedan blev det tyst igen.

Niall och jag satt tysta en stund när det plötsligt knackade högt på Nialls ytterdörr. Vi hoppade båda upp högt då vi inte var berädda på det.

Niall spände käkarna och fick en bekymrad rynka i pannan.

-Undrar vem det kan vara, mumlade han och reste sig upp.

Han gick fram till dörren och jag följde honom tätt efter.

 

 

 

 

 

 

 

Linnies perspektiv

Nu hade hela skolveckan gått. Jag hade varit en del med Claire men inte träffat killarna något mer. Jag hade inte kunnat konsentrera mig något bra i skolan för jag hade legat uppe hela nätterna och gråtit mig till söms.

Jag satt på bussen på väg hem efter skolan. Jag satt med två säten för mig själv. Plötsligt kände jag mig otroligt ensam. Jag brukade alltid sitta brevid Rachel och vi brukade sitta och prata om allt.

Jag tog upp min mobil och mitt headset och satte hörlurarna i öronen. Jag satte på musik på högsta volymen, så högt att jag inte ens kunde höra mina egna tankar eller uppfatta vad jag lyssnade på för musik.

 

Jag slängde mig på soffan. Jag hade gått ifrån en timme idag i skolan för att kunna åka till sjukhuset och ta av mitt gips. Jag skulle fortfarande gå på kryckor men jag skulle gradvis börja stödja mer och mer på benet. La mig ner och kände hur känslorna av att vara ensam kröp fram. Fan! Vaför? Jag hatar att det här! Jag kunde känna tårarna bränna innanför ögonlocken. Varför skulle jag gå ensam genom detta. Jag kom på att jag inte var helt ensam. Jag hade Claire. Hon sa att jag alltid kunde ringa henne och just nu behövde jag bara få prata med någon. Jag tog snabbt fram min mobil för att ringa Claire men ingen svarade. Jag ringde igen och igen men det pep bara upptaget. Jag tog för givet att hon var med Harry en fredagskväll som denna. Snabbt letade jag upp Nialls nummer i hopp om att kunna få Harrys nummer av honom. Jag skickade ett snabbt sms till honom.

Niall svarade snabbt:

Det blev ett långt känslosamt samtal på skype. 

-Hur mycket är klockan? frågade Niall.

-Halv sju? vadå?

-Oj! vi har ju liksom pratat sen klockan tre.. sa han och skrattade lite.

-Har du något att göra resten av kvällen? frågade han sedan lite nervöst.

-Nee.. det tror jag inte. svarade jag.

-Vill du komma till mig och titta på fim? frågade Niall snabbt.

-Eh, javisst. Svarde jag lite förvånad över att han frågade
.-Alltså du behöver inte om du kan, eller vill. Sa han tyst.

-Det är klar att jag vill! Jag tar en buss om typ tio minuter så är jag hos dig om en halvimme?

-Haha! Okej! Vi ses då! Hejdå!

-Hejdå!

 

Jag gick in till mitt rum för att snabbt byta till en tjock ljusgrå sticka tröja. Sedan gick jag ut i köket där pappa satt och läste tidningen.

-Jag åker till en kompis ikväll. Sa jag medans jag hämtade min mobil som legat på laddning och la den i min högra bakficka. 

-Kom inte he allt försent bara. Mumlade pappa utan att ens titta upp från tidningen.

-Det ska jag inte, svarade jag och böjde mig ner och kramade om honom när jag gick förbi.

-Hejdå! sa jag på väg ut genom dörren,

-Hejdå gumman, ta hand om dig. Hörde jag pappa säga när jag gick ut i hallen.

-Jag tog på mig min vinröda halsduk och drog snabbt på mig min svarta höstjacka och mina kängor inann jag gick ut genom dörren.

På något konsigt sätt pirrade det till i magen när jag tänkte på att jag skulle och träffa den gulligaste killen som finns, Niall Horan.

 

 

 

 

Jag tappade aptiten och fick kämpa för att hålla tårarna tillbaka. Skulle jag kara att sitta där i bänken och se den där stora kistan där framme och veta att Rachels döda kropp ligger där i. Plötsligt kände jag hur allt jag hade ätit idag for upp i halsen och jag sprang så fort jag kunde till toaletten. Jag kunde inte hålla tårarna tillbaks utan kände hur dem för tredje gången idag strilade ner för mina kinder. Plötsligt var all den värme som Niall och Claire hade gett mig som bortblåst och jag kände mig lika ensam som innan. Jag satt ihopkurad brevid toalettstolen och kände mig tom, tom på känslor men något som jag hade mycket av var tankar. De virvlade runt i mitt huvud men jag kunde inte sätta fingert på vad de handlade om. När jag precis snörvlat till knackade det på dörren.

-Linnie, får jag komma in? Jag hörde att det var Carmen så jag torkade mig under ögonen med min tröjärm.

Hon öppnade försiktigt dörren men jag orkade inte ens titta upp, jag orkade inte se hennes rödflammiga ansikte eller hennes fuktiga tröjärmar. Jag orkade inte mer. Inte mer ledsenhet. Carmen satte sig tyst brevid mig och klappade mig på axeln. Vi satt tysta en stund men sen bröt Carmen tystnaden genom att säga:

-De ville gärna att du skulle spela något på begravningen.

Det kändes som om någon slagit mig hårt i magen.

-Hur fan tänkte du att jag skulle klara det!? Jag som kämpar för att ens komma dit, och så ska jag sitta där framme och spela.. fräste jag högt men ångrade mig direkt. Det var ju barnsligt att vara arg på Carmen som inte ens gjort något.

-Förlåt, mumlade jag tyst.

-Det gör inget, jag förstår att du känner så, men du kan väl tänka på saken? jag tror att du kommer ångra dig om du inte gör det. Svarade hon lågt.

-Ja, det ska jag göra. Men nu måste jag hem och.. tänka. Svarade jag och reste mig långsamt med hjälp av mina kryckor.

-Det är okej, sa Carmen och hjälpte mig lite på traven.

-Vill du ha skjuts hem? frågade hon vänligt.

-Nejtack, svarade jag. Jag tar tunnelbanan.

-Säker?

-Ja, men tack ändå. Hejdå! sa jag innan jag gick ut genom dörren och började ta mig mot hissen.

 

Väl hemma satte jag mig direkt vid pianot. Vad fan skulle jag spela för låt på en begravning. Då slog det mig, jag skulle spela våran låt. Fix you. Det skulle bli svårt men det var det värt. Jag spelade och spelade men det funkade inte. Men jag gav inte upp. Jag spelade tills fingrarna värkte och tårarna var slut men jag klarade det fortfarande inte. Vad skulle jag ta mig till?

 

 

Jag stod i Harrys kök och hackade grönsaker medans Harry gick in till hans sovrum för att byta om. Plötligt kände jag hur Harry kom upp bakom mig och la sina händer på mina höfter. Jag rodnade en arning men drog snabbt upp axeln mot kinden när Harry började kyssa mig i nacken. Jag började fnissa hysteriskt men plötskigt kände jag hur det svet till rejält i mitt vänstra pekfinger. Jag kollade ner och såg att hela fingret var täckt med blod. Då kom smärtan. Det dunkade och sved.

-Aj, jag tror jag skar mig. Sa jag lugnt för att inte oroa Harry i onödan för jag visste ju att det inte var så djupt.

-Tror? frågade Harry lite retsamt men sen kollade han ner på mitt finger och spärrade upp ögonen.

-Men herre gud! Förlåt! Här, ta lite papper. Sa han snabbt och hämtade lite huhållspapper. Jag höll det för fingret och såg hur det snabbt färgades rött. Harry tittade med stora ögon på det.

-Alltså Harry det är lungt. Jag lovar. Det brukar blöda mycket i fingrarna för där har man bra blodcirkulation. Jag kom på mig själv med att säga det mest för att lugna Harry.

-Men du kan ju inte gå runt med ett jävla papper runt fingret hela kvällen! sa Harry frustrerat. Nu går jag och hittar ett plåster, tillade han bestämt innan han gick iväg.

Jag började torka undan så gott jag kunde med en hand. Snart var Harry tillbaka med två plåster i högsta hugg.

-Här! Louis hade dem i sin väska. Sa han triumferande. Jag kunde inte låta bli att se åt honom.

-Dr. Styles här, vad kan jag hjälpa till med, sa han med tillgjord röst och blinkade flörtigt med ena ögat.

Han plåstrade om mig och sen gav han mig en lång kyss och jag kunde känna hans tunga snudda vid min och min puls ökade så det dunkade snabbare i mitt skadade finger.

-Jag älskar dig, viskade Harry mot mina läppar.

-Jag log och lutade mig tillbaks och tittade in i hans gröna klara ögon.

-Jag älskar dig med. Svarade jag innan Harry drog in mig i ännu en kyss.