fiveboysstories

Jag kollade upp och såg Louis stå med amarna i kors och en bestämd min. Snett bakom honom stod hans kompis och lagkamrat Ethan. Jag kollade sedan upp på Zayn som såg lite förvånad ut. Han mumlade argt något men de enda orden jag kunde urskingra var ”fucking fotballplayer” och ”gay”. Jag tror att Louis också hörde det för han fick ett konstigt ansiktsuttryck och såg plötsligt förnedrad ut. Det var ju lite komiskt att Zayn sa att de var gay för vad jag vet har ju Ethan hans flickvän Hannah och Louis kan välja och vraka bland alla tjejer på hela skolan men han har tydligen inte hittat någon tillräckligt bra här än. Innan jag visste ordet av tog Louis ett stort steg framåt och höjde näven men innan han hann slå puttade Ethan undan honom och tog tag i honom. ”What the hell are you doing!?” Frågade Louis argt och frustrerat. Ethan svarade inte utan bara släpade iväg honom i den tomma korridoren. Jag satt tyst kvar på golvet vid skåped och såg Zayn lunka iväg åt andra hållet. Jag satt kvar i min position på golvet utan att röra mig. Vad hade egentligen hänt? Innan jag hann tänka mer öppnades dörren till vårat klassrum och högljudda elever strömmade ut. Jag såg Danielles stora lockiga hår och Nialls blonda kaluffser precis innan jag mötte deras oroliga blickar. De skyndade sig fram till mig och satte sig på huk brevid mig. "Oh my god, Harry! What are you doing!?" frågade Danielle och synade mig med hennes stora bruna ögon. "Oh.." sa jag för att spara tid och hinna fundera ut vad jag skulle säga. Skulle jag berätta och att Louis hade försvarat mig och försökt slå Zayn eller skulle jag försöka avdramatisera det lite? "I just got some noseblod when i walked to school and then i went to the nurse and then i got back here and it was ony ten minutes left on the lesson so i thought it wasn't any idea to join you" berättade jag sedan. Niall och Danielle tittade misstänktsammt på mig och utbytte sedan en bick med varandra. "Were is Liam?" frågade jag för att byta samtasämne, villket verkade funka. "His sick today" sa Niall. Vi sa inte så mycket mer utan de hjälpte mig bara att pocka upp alla papper och böker från golvet och informera mig om villken vår nästa lektion var. Elevensval: Franska. Jag suckade högt och skilldes sedan från mina vänner som hade andra val.

Jag gick långsamt mot klassrummet där vi skulle ha franskalektionen. Jag såg alla elever stå eller sitta på bänkarna och prata glatt med varanda och där, där var han. Louis. Inte ens en blick gav han mig. Han stod och  pratade med några av de stora fotbollsspelarna som också spelade för skolans lag. Jag kom på mig själv med att iakta hans kroppspråk och han vekade spänd. Hans leénde nådde inte ögonen och han knöt händerna så hårt att knogarna vitnade. Vad hade hänt i korridoren egentligen? Jag gick i mina egna tankar in i klassrummet när franskaläraren öppnade dörren in till klassrumet och sa åt oss att komma in. Hon hade sitt rufsiga hår uppsatt i en knut på bakhuvudet och i knuten hade hon satt en penna. Jag undrar om hon visste att hon hade den där eller om hon glömt att den satt där? Jag gick och satte mig på en bänk längst bak i klassrummet och satte min väska på stolen brevid så ingen skulle sätta sig där. Jag slog upp mitt block och började kluddra lite förstrött på ett tomt blad. Jag blev fustrerad över att jag inte förstod varför Louis betedde sig så konstigt. Han tog you tydligen jättehårt på att Zayn sa fucking fotball player. Var det så farligt? Vad hade Zayn mer sagt? Gay? Jag kollade mot Louis och mötte hans blåa blick men han vek snabbt undan. Han satt med Ethan, Hannah och några andra killar. De hade inte ens öppnat böckerna och satt och pratade och skrattade högt. Gay? Varför blev Louis Tomlinson, skolans snyggaste, populäraste kille, så arg över att kallas gay? Tog han så hårt på det för att det stämde? Det var många frågor som snurrade runt i mitt huvud.

---

SÅÅ! nu är även det här kapitlet ute. Vill bara passa på att säga att vi älskar alla killarna lika mycket. Det här är bara karaktärer. *HostZaynHost* Yezz , ni skulle kunna bli lite bättre på att kommentera. Vad sägs om att ni får nästa kapitel när vi har 5 kommentarer?

Hoppas att ni haft ett bra sportlov! Det har i alla fall vi! Puss och kram! //Stina och Matilda

Jag hörde väckarklockans alarm gå igång och jag fumlade trött efter den på det lilla bordet brevid min säng. Det var måndag morgon och dags att släpa sig till skolan igen. I några minuter låg jag kvar i sängen men sedan satte jag mig på sängkanten och svepte bort de lockiga hårslingorna från ansiktet. Jag suckade högt och reste mig högt för att sedan sakta ta mig till toaletten och sedan slå upp garderoben och sucka ännu en gång. Lat och bekväm som jag var orkade jag inte ta på mig något komplicerat utan slängde bara på mig ett par jeans och en t-shirt. När jag var klar fixade jag bara till håret lite snabbt och efter det gick jag ner till köket där min mamma redan satt och läste tidningen med en kaffekopp i ena handen. Hon kollade upp från tidningen och log mot mig. "Goodmorning!" Sa hon glatt och jag mumlade snabbt ett "Goodmorning" tillbaks. "Why are you so happy today?" frågade jag medans jag började bre på ett lager smör på min macka. "Nothing special" svarade hon snabbt. Jag genomskådade henne direkt och gav henne en menande blick bortifrån köksbänken. "Okey okey, I'm just so happy that you and Louis have found eachother again" erkände hon. Jag suckade. "Mum, we just talked, okay. We're not like BFF's just becuse we talked a little bit" sa jag men hoppades innerst inne att vi hade blivit vänner igen för det var något med Louis, jag vet inte vad men något med honom var det som gjorde att jag på något sätt drogs till honom.

 

Jag gick långsamt till skolan helt i min egna tankar. Jag sparkade på de bruna höstlöven som låg på marken. Min mobil vibrerade till i fickan och tog mig tillbaka till verkligheten. "WERE ARE U!?" hade Danielle skrivit och jag blev lite frvånad. "What??" svarade jag men insåg sedan var det var. Vi började frörsta lektionen om två minuter. Jag suckade högt men orkade inte skynda på stegen. Jag fick väl säga att jag varit hos tandläkaren eller något. En klassiker i repris.

Jag gick igenom den långa korridoren i riktning mot mitt skåp. Det var tomt för jag var sen till lektionen Jag slog snabbt och vant in koden och när jag slog upp skåpsdörren möttes jag av massor av böcker som trillade mot golvet. Jag glömde att jag hade haft så bråttom att komma bort från det här stället att jag bara slängde in alla böcker i skåpet. Jag böjde mig ner för att pocka upp alla papper och böcker som låg utspridda på golvet.”Nice job, curly” hörde jag en röst säga bakom mig. Jag kände igen rösten och behövde inte ens vända på mig för att veta vem det var som stod bakom mig. Det var Zayn. Zayn Malik, den otroligt snygga och svarthåriga mobbaren och skolans badboy som nu gick sista året. Alla var rädda för honom. Eller nästan alla, inte killarna i skolans fotbollslag. De coola populära fotbollsspelarna och de mest populära var ju såklart Louis och hans kompisar. Jag försökte ignorera Zayn och fortsatte pocka med böckerna på golvet när jag plötsligt kände ett knä tryckas hårt i min rygg. Jag tappade balansen och trillade framåt. Alla böckerna föll ner från min famn, ner på golvet igen och mitt ansikte trycktes mot skåpsdörren. Jag vände mig om för att kolla upp argt på honom. Det här var nog precis det han älskade. Att folk behövde titta upp på honom. Att han var en mäktigre människa. Det rann något varmt ner från min näsa ner mot överläppen som jag snabbt torkade bort med sidan av tröjärmen. Precis när jag öppnade munnen för att försvara mig hörde jag en annan välbekant röst. ”Get off him Zayn”.

---

Dadadadaamm.. Nästa kapitel kommer förhoppnisngsvis den här veckan!

Kommentera?

 

 

Harrys P.O.V

Vi satt alla samlade runt bordet och intog middagen som Jay hade lagat. "Jay this is absolutley fantastic!" min syster gav komplimanger och alla höll med, speciellt tvillingarna som berömde sin mamma. "So Harry, how's school going?" frågade Jay och tittade på mig. Jag tittade upp från min tallrik och på henne. "Ehm.. oh just.. Great." Sa jag och avfyrade ett litet leende. "You two have some classes together don't you?" Sa min mamma som kollade först på mig och sedan på Louis. Det blev en liten tystnad innan Louis äntligen yttrade sig. "Ehm yes, sometimes, often french, right Harry?" Jag var inte berädd på att han skulle tilltala mig och ryckte till en aning när han uttalade mitt namn. "Yes. Yes we have.." Sa jag och slängde en snabb blick på Louis som nu tittade ner på sin tallrik. Även om det skillde oss två år åt så hade vi gemensamma lektioner. Vi hade fryra elevensval-lektioner i veckan där alla elever på skolan fick välja vad de ville göra eller jobba extra med. Eftersom våran franskalärare var lite slarvig och alldeles för snäll för att jobba med ungdomar var de lektionerna väldigt chill. Det var därför alla valde franska. Man kunde bara sitta och snacka sig igenom de timmar i veckan vi hade gemensamt med de andra klasserna i skolan.

Det blev tyst en stund innan alla började prata igen, förutom jag och Louis och bara gav ifrån oss ett och annat leende när någon sa något underhållande. 

 

Vi satt och åt i vad som kändes i en evighet, men tillslut ställde sig Jay upp för att duka av de små tallrikarna vi haft och ätit efterrätten på. Såklart reste sig min mamma också direkt upp för att hjälpa till. Tillslut var det bara jag kvar. Gemma gick ut i köket och Lottie, Fizzy och Louis gick upp till deras rum på övervåningen. Jag kände en lätt ryckning i min arm och hoppade till. Jag vände på huvudet och kollade över axeln. Där stod tvillingarna med stora förväntansfulla ögon. "Harry, do you want to see our Barbies?" Frågade Phoebe och log så man kunde se att hon nyligen tappat en av sina framtänder och därför hade en stor glugg. Jag skrattade lågt åt de små flickorna. "Ofcourse I want to! Let's go!!" Jag ställde mig upp från stolen och följde efter de små flickorna till deras rum.

 

Jag deltog halvhjartat i leken och det tog inte lång tid innan tjejerna tröttnade och föreslog glatt att vi skulle titta på en film istället. Vi gick till vardagsrummt och efter mycket om och men så kom de fram till att vi skulle titta på hitta Nemo. Jag satte mig bekvämt i soffan med Phoebe på ena sidan och Daisy på andra. Jag kände hur de små kropparna kröp närmre mig och hur de tumma armara kramade om mina.

Halvvägs in i filmen kände jag hur flickornas andetag blev tyngre och deras kroppar blev mer avslappnade. Plötsligt hörde jag fotsteg och tittade upp från TV:n. In genom dörren kom Louis. "Mum told me to see what you were doing" sa han när han gick in i rummet.  "I think they're asleep" viskade jag tyst. "Oh" sa han och sänkte rösten. Han satte sig ner i soffan och strök Daisy lätt över håret."You really love them, huh?" hörde jag mig själv  fråga. Han kollade upp på mig med en seriös min. "Ofcourse." svarade han snabbt och tittade ner på Daisys slutna ögon och småöppna mun. "I love all of my sisters so much." tillade han sedan. "You love your sister too, right? Frågade Louis efter en stund. "Yes, but she is older than me, you just have younger sisters." svarade jag snabbt. "Hum, you may have a point there.." erkände han. "Sometimes I just want to have a older sibling to talk to but now I am the one that my sister talks to. We share almost everything." Jag kände ett sting av avundsjuka. "Gemma and I talk, but we're far away from sharing everything" sa jag och var lite förvånad över hur bekymmersfritt jag bara berättade allt för Louis. Det känndes lite som innan. När vi var tajta som bröder.

Vi satt länge och pratade om allt möjligt: hans fotboll, mina kompisar, skolan, tjejer, ja, det mesta och innan vi visste ordet av så knackade mamma på dörrkarmen. "Aww, how cute!" Sa hon när hon fick syn på att tvillingarna som låg och sov på varsin sida om mig. "It's time to go home now sweetie." tillade hon med överdriven ljus röst. "Mum, please.." sa jag och skämdes en arning. Jag hörde Louis skratta lite lågt. "Im sorry, but come on now!" sa mamma utan att mena ursäkten så mycket. Jag ålade mig försiktigt ur Phoebe och Daisys grepp för att inte väcka dem, reste mig upp och rättade till håret. Louis reste sig också och tog följe med oss ut till hallen.

Efter att jag kramat om alla och sagt hejdå vad som kändes för hudra gånger gick vi ut genom ytterdörren och satte oss i bilen. Jag satt helt tyst hela vägen hem och tänkte på att det var lite konstigt. Att allt kändes så natuligt. Att Louis fortfarande var den samma som förut, även efter all denna förändring. Eller?

____________________________________________________________________________________________

 Hejhopp! Nu är det sportlov och jag hoppas att det kommer upp ett kapitel under veckan. Hoppas ni har det toppen! //Stina och Matilda

okej vi börjar lågt.. 5 kommentarer till nästa

 

 

"Harry?" hörde jag min mamma ropa från köket. "Yeah" svarade jag.

Jag låg och tittade på någon gammal serie och pillade med min telefon. "We're going to dinner at Tomlinsons tonight." sa mamma som kommit ut ur köket och stod nu med axeln mot dörrkarmen. "Does we include me?" frågade jag och hoppades på ett nej. "Well, yes ofcourse, it would be rude if you didn't came huh?". "But mum I'm almost seventeen, I can take care of myself." "No, that's several months away!" Jag suckade högt åt min mammas envishet och gick upp från soffan, bort mot mitt rum.

Min mamma och Mrs. Tomlinson, eller Jay, är barndomsvänner och har hållit ihop hela livet. Familjen Tomlinson är stor och har en lång historia som knappt någon kan utantill, inte ens mamma. Men Jay har varit gift flera gånger och har många barn, bland annat Louis. Louis är 2 år äldre än mig och vi brukade leka tillsammans när våra föräldrar hälsade på varandra. Men nu hade vi gått helt olika vägar och var helt olika till både sätt och personligheter, han var den sportiga, poppulära, duktiga och jag.. Vem var jag? Ingen speciell. Jag är bara en vanlig kille som extrajobbar på ett litet bageri. Det var knappt att vi hälsade på varandra längre. Kanske en nick, men inte mer.

 

 Mitt lilla stökiga rum måste nog se ut som ett typiskt rum för en tonårskille. Klädhög på skrivbordsstolen och massor med papper och böcker på skrivbordet vid fönstret. Dammiga böcker i bokhyllan och en obäddad säng. Jag slängde mig på det blå- och vitrutiga knöliga täcket och suckade tungt. Jag kollade upp i taket och låg så en stund i tystnaden till jag kände min mobil vibrera i byxfickan. Jag hoppade till och tog upp den. Jag tryckte snabbt och vant in koden 4853 för att låsa upp den. Det var min bästa vän Daniellle som hade skickar ett SMS. "Hi harry, we're going to spend the night at my place, wanna join? xx Dani" Jag svarade snabbt på sms:et jag hade fått. "Really want to but my devil to mum is forcing me to go on some stupid dinner at Tomlinsons.. -.- Sorry babe. xx" Jag skickade iväg sms:et och lade ner mobilen i min ficka igen utan några förhoppningar på ännu ett svar, men kände ändå hur det vibrerade till i min ficka. "Oh I suffer with ya bro.. But I'm not completley alone anyway, Liam and Niall's comin' over ;) See ya on monday in school mate. x" Jag svarade inte på Danielles sms utan gick fram till min halvtomma garderob och rotade fram en långärmad tröja och ett par svarta jeans.

 

 

Vi satt tysta i bilen. Jag i framsätet brevid mamma som körde och min storasyster Gemma satt i baksätet. Jag kollade ut genom fönstert och de välkända husen for snabbt förbi. Jag hade åkt den här vägen genom Cheshire hur många gånger som helst och visste precis vad som väntade bakom varje kurva. När vi svängde upp på uppfarten till det välkända röda tegelhuset så visste jag precis vad jag kunde vänta mig av denna kvällen. 

"Hi Anne!" Jay hade öppnat dörren bara några sekunder efter att min mamma hade ringt på dörrklockan vid sidan av dörren. "Been a while yeah?" Sa hon innan någon av oss hade hunnit säga någonting. "Way too long!" Svarade min mamma på Jay's fråga som hade varit mer av ett konstaterande. Under den korta konversationen mellan de två kvinnorna så hade vi gått in i huset och börjat ta av oss våra ytterkläder.

"And you two!" Jay höll ut sina armar mot mig och min syster. "You've grown so much since last time I saw you. Still remember the little boy with the curls." Sa hon och avfyrade ett brett leende mot mig.

När vi kom in i det kombinerade matsals-och vardagsrummet så satt två välbekanta anskiten i soffan och tittade på TV. När de såg oss så lös deras ansikten upp och dem kom springandes emot oss."Daisy! Phoebe!" Jag satte mig ned på huk och öppnade mina armar mot de springande flickorna. Jag och tvillingarna hade alltid haft bra kontakt eftersom att jag själv kan vara en aning barnslig ibland.. "Fizzy! Lottie! Louis! Dinner's served!" Jag hörde hur Jay ropade nedifrån köket upp till tonåringarnas rum. Man hörde tunga steg nedför trappan när Louis, Lottie och Felicite, eller Fizzy som hon kallades kom ner från övervåningen.

---

 

TADAAAA! Kapitel 1 är nu ute. Jag hoppas verkligen ni kommenterar vad ni tycker!;)

Vi får väl se när nästa kapitel kommer ut men bara så att ni vet så, JU FLER KOMMENTARER JU SNABBARE KOMMER NÄSTA DEL UT..

 

 

Linnies perspektiv

- 1 år senare-

Jag såg Niall komma in med ännu en flyttkartong i famnen. Han satte ner den och pustade ut.
-Vad är det i den här egentligen? Frågade han roat.
-Jag tror att det är mina kläder, sa jag och skrattade lite. Du kan väl sätta den vid vår garderob?
Vår garderob. Det kändes underbart att säga så. Från och med nu delade vi på det mesta.

Harry och Claire kom också in med en stor fåtölj. De hade varit lite småstormigt mellan dem under åtet men de hade ändå alltid funnit varandra igen.

-Så, det var väl det sista? Frågade Harry smått flåsande.

-Ja, konstaterade Niall. Tack så jättemycket för hjälpen! Nu tror jag vi klarar resten själva.

-Det var så lite, svarade dem samtidigt och de log stort mot varandra.

Nu var det bara Niall och jag kvar.

Det var helt tyst i rummet och vi satt och plockade upp kläder från väskor och kartonger. Jag hörde Nialls mage kurra högt och jag kunde inte låta bli att fnissa lite åt honom.

-Hungrig?

-Ja, ska vi åka och äta någonstans?

-Om någonstans är Nandos, ja. Skrattade jag.

-Hur visste du det!? Frågade Niall med spelad förvåning.

-Det du, svarade jag lite mystiskt och sträckte ut en hand till Niall som drog upp mig på fötter.

-Kom nu, sa han och vi gick ut i hallen för att ta på oss våra skor.

Vi tog snabbt hissen ner och gick ut i den varma kvällen. Niall öppnade passagerardörren åt mig och gick sedan runt till förarsidan och satte sig bakom ratten.

Vi satt tysta och nynnade med lite till musiken som spelades på radion.

Plötsligt hördes ett intro som jag kände igen. Jag såg Nialls hand röra sig mot radion men jag hindrade honom att stänga av. Jag höll hans hand hårt i min men jag kände att jag måste klara det här. En låt. En låt som jag undvikit i ett år. Jag kan inte undvika den föralltid och idag känner jag mig stark.

Jag kände mig tom när jag lyssnat på låten. Men jag hade klarat det. Jag hade lyssnat på hela fix you.

Det kanske inte verkar vara så mycket men för mig var det en stor bit på vägen. En dag har jag klarat hela vägen, med hjälp av Niall. Min underbara Niall.

 

Hej och förlåt för det oväntade slutet. Men jag (Stina) tycker att den här är lite för personlig för att skriva två personer på och jag klarar inte att hålla uppdateringen uppe. Jet dessutom inte vart den skulle tagit vägen, den skulle förmodligen blivit för lång och då hade jag säkert tappat skrivlusten..Hoppas ni inte blir allt för ledsna..

PS: designen är konstig och så, tror jag råkade göra något med den.. men ni kan ju ignorera den tills på torsdag? då fixar underbara Ida en ny..:)