fiveboysstories

Jag (Stina) får nog ta på mig skulden över den här extremt dåliga updateringen. Jag skulle skrivit det här kapitlet men jag får nog skylla på alla läxor, träningar, allmänt mycket sjukdom, strul med datorer och brist på skrivlust och insperation. Tror verkligen vi behöver lite peppning nu. Vi får se när nästa kapitel kommer ut men räkna inte med att det tar mer än en vecka. 

 

Jag hade precis slutat min sista lektion och skulle bara ta några böcker från mitt skåp som jag behövde med mig hem. "You're up for a night at my place? My parents is away over the night. " Danielle kom upp bakom mig där jag stod och plockade med några böcker. "Oh um, yeah! I could really use a night away from home.. Just clear my mind." Danielle kollade lite suspekt på mig men verkade släppa det lika fort. "So, you're coming with me now or..? " Hon gav mig ett lätt leende som jag inte kunde ignorera. Jag stängde mitt skåp och vände mig mot henne. "I have to fix some things at home first, but I'll come over at like.. 5?" "Yeah, perfect! See you later babe." Hon vände sig om och började gå genom korridoren och ut genom skolan.

 

Jag knackade på dörren och gick in innan någon hann öppna. "Dani? You home?" Jag ropade efter Danielle och hörde fotsteg inifrån huset. "Harry!!" Danielle sprang emot mig och omfamnade mig. Jag skrattade åt hennes barnsliga beteende och drog mig ifrån kramen. "You know it was like an hour and a half since we saw eachother? I've not been away for a whole lifetime!" Vi båda skrattade och jag sparkade av mig skorna och hängde upp min lite tjockare jacka som jag hade valt då det hade börjat bli riktigt kallt ute om dagarna. 

När vi kom in i Danielles rum, som var ganska simplet, ett skrivbord, en hylla, en säng, ja ganska normalt, så lade  jag mig på hennes säng och studerade det vita, egentligen ganska ointressanta, taket. 

"Did sometihing happen in school today Harry?" Danielles röst lät inte sådär glad och framåt som den brukar och jag ville knappt vända på huvudet för att se hennes ansiktsuttryck, men jag tvingade mig själv. "Eh, y'know. Nothing really.. No big deal."  Hon såg på mig med en allvarlig min och jag kände att jag inte kunde ljuga för henne mer.. Hon var ändå min bästa vän. "Okey fine!" Jag suckade en aning innan jag fortsatte. "Zayn and some matcho guys pushed me and then Louis Tomlinson and Ethan Dewey came and should act some stupid superheroes? I could've handled it on my own!" Jag kände hur irritationen steg inom mig och slog min handflata i sängen för att avreagera mig en aning, vilket inte fungerade särsklit bra. "And then Zayn called Louis some "Fucking football player" and "Gay" and then Louis became all wierd and yeah. Told you it was not a big deal, yeah?" Danielle kollade på mig med en aning förvånad blick. "Harry you were bullied!?" Jag vände snabbt på huvudet och såg när hon satte sig rakt upp i fotöljen som hon hadde halv suttit i. "I would not put it that way Dani.." Innan jag hann försvara mig mer så fortsatte Danielle. "Harry this is serious! You should go talk to someone?" "No I don't thinks that's necessary." Jag skakade lätt på huvudet och snegalde lite åt hennes håll. "But--" Jag avbröt henne innan hon hann protestera. "Oh for godness sake Danielle! Let it be. I'll fine! See?" Jag ställde mig upp och hoppade runt lite för att demonstrera att jag mådde bra. Danielle skrattade åt min, lite sarkastiska, handling. Det blev tyst en sund efter att vi hade skrattat innan jag kände att jag började bli hungrig. Jag kände hur det kurrade till i magen och tydligen så hördes det väl iochmed att Danielle kollade på mig med road blick. "Time for pizza?" "Always!!" Jag hoppade upp ur sängen och vi gick båda ner i köket och ringde efter pizza.

 

Vi satt vid matbordet och jag var så mätt att jag höll på att spricka. Jag hade ätit nästan en hel pizza själv och satt nu och förhandlade med mig själv om jag skulle äta upp den sista kanten eller inte. Danielle hade ätit nästan lika mycket som jag. Hon kunde nästan äta hur mycket som helst men fortfarande vara smal och snygg. Det var kanske i och för sig inte så konstigt för hon tränade mycket och dansade nästan varje dag i veckan. Hon suckade högt, sköt bak stolen och lutade sig bakåt. "Shit" mumlade hon. "Hm?" Jag kollade på Danielle med en undrande blick. "Haha, no, I just thought of how much Niall should've eaten.." Sa hon med ett roat leende. Jag började skratta åt hennes tanke. Niall kunde verkligen äta hur mycket som helst. "I bet he would eat all this, even more, and still be hungry" skrattade jag och Danielle höll på att sätta den tuggan hon precis tagit i halsen. Hon hostade och skrattade så tårarna sprutade. Vi skrattade nog mer åt hennes misstag än konstaterandet. "By the way, how is it going with Liam?" Frågade jag när skrattattacken lagt sig. "Uhm.. Just.. Fine." svarade hon och rodnade smått. "So, how long have you gone? Have you.. You know.." Frågade jag igen och lade till ett litet retsamt leénde. "Harry!?" Tjöt hon gällt. "Ugh! Your litte pervo". Jag skrattade åt henne och eftersom jag kände henne så väl så visste jag precis vad jag skulle göra. Min stol trillade nästan bakåt när jag hastigt reste mig upp för att fly. Danielle var tätt inpå mig när jag sprang upp för trappan och sen in på hennes sovrum och slängde mig i sängen men händerna över huvudet. Danielle hoppade genast på mig och gränslade mig över min mage, tog tag i närmsa kudde och tryckte den över mitt ansikte en stund innan hon tog bort den och skrattade.Hon rodnade som en galing när hon böjde sig fram för att viska i mitt öra "yes we have, a lots of times" för att sedan fnittra till och kliva av mig.

Jag var otroligt glad över att ha Danielle, utan henne hade jag aldrig heller träffat hennes pojkvän Liam och hans kompis Niall som nu var två av mina bästa vänner. Det var underbart att ha en sån bra och trogen vän att kunna snacka om allt och ha roligt med. Allt kändes toppen men jag hade fortfarande en konstig känsla. Det fanns något där. Något som tyngde mina axlar och bekymrade mig men jag kunde inte sätta fingret på vad.

---

Hejhopp! Ni kan fortfarande bli bättre på att kommentera men vi är jätteglada över dem vi fått.. Ni sak veta att ju mer ni kommenterar vad ni tycker ju mer taggade blir Matilda och Jag på att skriva och då får ni förmodligen ni bättre uppdatering.. *Bara ett litet tips liksom*.

Men här har ni i alla fall det här kapitlet. Förlåt för att det kommer lite sent men det har varit mycket nu, allt ifrån friluftsdagar och läxor till långa träningar och för lite skrivlust/ insperation/ ork, you know.. 

//Stina och Matilda.