fiveboysstories

Linnies perspektiv

Jag vaknade av att solen sken igenom dom ljusa gardinerna. Jag vände mig om och kollade på klockan som satt på väggen. Den visade 09.45. Okej, pappa skulle komma och hämta mig om 45 minuter. Jag tog upp min mobil för att ha något att göra. Jag kollade lite vad jag hade för musik. Det högg till i mitt hjärta när jag såg vilken låt som stod högst upp på listan mest spelade. Det var min och Rachels favoritlåt Fix you, med Coldplay. Vi hade lyssnat på den hur många gånger som helst, och sjungt med så högt vi kunde. Vi lyssnade på den glada som ledsna och pigga som trötta. Jag klickade på den och den började spelas i mina hörlurar. Jag lyssnade på texten:

And the tears steaming down your face

When you lose something you can't replace

When you love someone but it goes to waste

Could it be wose?

Jag lyssnade på den om och om igen och tillslut satt jag bara och grät så jag skakade, hur kunde detta hända? Hur kunde Rachel vara död!? Hur kunde hon som alltid skulle stå vi min sida bara försvinna? Försvinna för alltid? Jag kan bara inte förstå det! Jag höde hur det knackade på dörren och en sjuksköterska och pappa kom in.

-Så Linnie nu ska du få åka hem, Sa sjuksköterskan och log.

-Äntligen! sa jag och torkade bort tårarna, drog några hackiga andetag och reste mig upp på underarmarna.

-Då gumman tycker jag vi åker, sa pappa och log ett leénde som inte nådde hans ögon.

Jag tog på mig mina mjukisbyxor och en t-shirt. Sedan hoppade jag i fram de långa vita korridorerna på mina kryckor.

Väl hemma såg allt likadant ut, klasen med dom bruna bananerna på köksbänken och tidningen på soffbordet. Innan jag åkte till Rachel för att sova över trodde jag att det här skulle bli de bästa dagarna i mitt liv, tvärtom det blev en mardröm. Direkt när jag kom hem gick jag upp på mitt rum och la mig på sängen. Jag kollade på alla poster som jag hade satt upp på väggen. Niall såg annorlunda ut. Jag hade inte tittat så noga på honom innan men nu kunde jag tydligt se vissa detaljer som jag inte sett förut, han lilla glimt i hans blåa ögon och att han inte tandstälning på hans charmiga sneda tänder. Det var något speciellt med Niall, men jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Jag vaknade ur mina dagdrömmar av att telefonen ringde. Jag sträckte mig mot natttygsbordet, tog upp mobilen och svarade:
-Hej det är Linnie.
-Hej Linnie det är Carmen, hur mår du?
-Sådär, svarde jag ärligt.
-Mm.. Jag förstår det, men vad gör du imorgon?
Jag var tvungen att tänka efter.
-Inget tror jag, men vad är det för datum?
-Det är måndag den 24, svarade Carmen.
Jag kände hur det bildades en hård klump i magen.
-Jag kan inte föresten, jag börjar skolan då, sa jag. Jag och Rachel skulle gått i samma klass, men ska jag gå dit själv? Tja det fick väl bli så, jag hade ju inget annat val eller? Jag kunde väl inte skolka? Carmen avbröt mina tankar.
-Hallå, är du där?
-Jaa, ja jag utdraget.
-Så bra, men vad säger du om det?
-Om vad? Frågade jag och det känndes som jag missat något.
-Vi kan väl gå och ta en fika när du slutar eller? Sa Carmen otåligt.
-Ja det kan vi göra men vi kan väl höras när jag slutat?
-Det blir jättebra! Hejdå!
-Hejdå! Sa jag och la på. Jag la mig ner i sängen igen och jag kunde känna hur ögonlocken blev tyngre och tyngre tills jag till sist inte orkade hålla dem uppe.  

Jag vaknade av att pappa knackade på dörren till mitt rum och sa att det var dax att stiga upp. Jag kopplade snabbt, det var måndagmorgon och jag skulle snart behöva gå till skolan. Jag tog en snabb till ut genom fönstret, det var soligt ute så jag bestämde mig för att ta på mig ett par mörka jeansshorts och ett ljusblått linne. Jag borstade snabbt igenom mitt långa blonda hår och lät det hänga ner över axlarna. Jag hoppade över att sminka mig och gick direkt ner till köket istället. Jag tog fram flingor och mjölk, hällde upp det i en skål och satte mig mittemot pappa som läste tidningen. När jag var klar borstade jag snabbt tänderna och tog på mig en sko eftersom jag hade gips på den andra. Jag ut igenom dörren och börjademhoppa till den närmast busshållplatsen som bara låg några hundra meter ifrån mitt hus. Jag klev på rätt buss och satte mig på den närmaste stolen. Efter ungifär 10 minuter var jag framme vid min nya skola. Jag skulle börja på en ny skola med en helt ny klass.
Sakta började jag röra mig mot den stora byggnaden.

Så, här är kapitel 6, förlåt för att ni fått vänta men "mitt liv kom imellan" och jag har inte haft någon som helst skrivlust förens nu..  Ha det gött:D

Harrys perspektiv

Jag skickade ett sms till Claire:

”hej har du lust att komma på filmkväll hos mig med de andra killarna?”

Hon svarade snabbt:

”ja jättegärna det låter supermysigt! När ska jag komma?:)”

”kom vid 18.30, vill du sova över? ”

”Javisst! Ska jag ta med mig något? Chips? Läsk? ”

”det behövs inte, däremot har vi inte hunnit hyra någon film, har du någon vi kan se?”

”Japp det fixar jag;)”

”Bra! Då ses vi snart!<3”

”Ja det gör vi, puss<3” 

 

När vi kom hem tittade jag snabbt på klockan. 17.45.

Jag tog en snabb dusch och tog på mig ett par ljusbruna chinos och en svart t-shirt. Sedan gick jag in till köket där de andra stod och lagade mat.  Jag drog ut en stol och satte mig.

-När skulle hon komma? Frågade Louis.

-Vid halv, svarade jag.

Då kommer hon när som helst, konstaterade Liam som tittat på sin klocka.

Jag kollade ut genom fönstret  i hopp om att få syn på henne. Det regnade mycket och dom flesta gick med paraplyn och sina luvor uppe.

Efter en kvart hade Claire fortfarande inte kommit.

-Vart har hon tagit vägen? Frågade Louis

-Hon kanske har fegat ut, hon kanske blev jättenervös när hon insåg att hon skulle till ett hus fullt med snygga killar. Sa Zayn retsamt

Niall stod tyst. Vad hade hänt? Han brukade aldrig vara tyst så här länge! 

-Hur är det Niall? Frågade jag medans de andra fortsatte fjanta sig.

-Ehh.. va? Sa han och skakade på huvudet som för att få ordning på alla tankarna.

-Hur är det? Frågade jag igen.

-Det är väl bra, sa han och ryckte på axlarna.

-Är det säkert?

-Ja.

Plötsligt knackade det på dörren. Jag sprang och öppnade. Där i dörröppningen stod Claire med droppande hår och kläder, men ändå såg hon ut som en liten solstråle med ett brett leende och tindrande ögon.

-Hej! Och förlåt för att jag kommer försent men jag tog fel buss så jag har fått gå igenom typ halva london.

-Men varför ringde du inte! Jag hade kunnat komma och hämta dig. Frågade jag förvånat.

Claire fiskade upp sin mobil ur fickan. Den hade en stor spricka över hela skärmen.

-Jag råkade tappa den i en vattenpöl, sa hon med en oskyldig min.

Nu hade alla killarna också kommit ut i hallen.

-Det här är Zayn, Niall, Louis och … Vart är Liam?

-Här! Hörde man honom ropa från köket.

-Hej Claire! Kul att ses men killar jag behöver lite hjälp här, allt håller på att koka över! Det sista sa han i nästan panik.

-Vi kommer! Sa dom och sprang ut till köket igen.

Jag gick fram och kramade Claire.

-Men gud! Du är ju iskall! Vi du ta en dusch?

-Ja gärna, sa hon och log.

Jag visade Claire duschen och art handdukarna fanns och sen gick jag till killarna i köket. Dom hade fått kontroll på läget igen. Jag kunde inte låta bli att le stort. Killarna bara suckade åt mig och himlade överdrivet med ögonen.

 

Claires perspektiv

Jag tog en varm dusch, vilket var väldigt skönt efter som jag blivit lite frusen efter promenaden i regnet. Jag gick ur duschen och rotade igenom min väska för att hitta något att ha på mig. Jag kom på att inte packat ner några andra byxor än dom jeansen jag hade på mig. Aja, jag fick väl ta på mig min pyjamas. Jag tog upp mina rutiga flanell-pyjamasbyxor , ett linne och min kofta. Jag hängde upp mina blöta kläder och gick ut till köket.

Harry log stort mot mig när jag kom in.

-Hej sötnos, sa han och gick fram och kramade om mig.

-Tack men jag tog inte med mig något ombyte, sa jag och kände hur mina kinder blev röda.

Jag tycker att du är jättesöt i pyjamas, viskade Harry i mitt öra och sen lutade han sig mot mig och våra läppar möttes i en kyss. Plötsligt kändes det som det bara var han och jag i hela rummet. Jag kunde stått  där hela kvällen men sen harklade sig Zayn och sa varsågoda. Vi satte oss vid bordet och började äta. Zayn hade lagat en fantastiskt god kycklingwook. Vi satt och åt och pratade länge, jag trodde att det skulle vara mycket konstigare stämning med pinsam tystnad och så men det var det inte.

 -Så har du några syskon? Frågade Louis.

-Ja jag har två storbröder, Felix och William och en storasyster som heter Sophia.

-Juste! sa jag och tittade mot Harry. Jag ska och fika imorgon med Sophia men du får gärna följa med.

-Javisst! Sa Harry.

När vi ätit upp gick alla och satte sig i soffan.

-Vad ska vi se för film? Frågade Liam

Då kom jag på att jag skulle ha tagit med mig en film.

-Eh, jag glömde ta med mig film, jag hade fullt upp med att åka fel buss till fel sida av London så  jag glömde det, skrattade jag.

-Äch, der gör inget sa Harry, vi kollar på vad som går på tv istället.

Efter att ha flipprat mellan alla kanaler bestämde vi oss för att se Remember Me som börjat bara för en liten stund sen.   

Jag kände tårarna rinna ner för mina kinder. Det var i slutet av filmen när huvudpersonen precis dött.

Harry la armen om mig, drog mig tätt intill honom och pussade mig på hjässan.

-Jag har säkert sett den här tio gånger och jag gråter lika mycket varje gång snyftade jag.

Jag hörde Harry skratta till, jag kramade om honom och sträckte på mig för att kunna pussa honom på munnen.

-Du är för gullig du, sa han och log.

Dom andra killarna åkte hem till sig och vi sa god natt till Louis och sen gick vi och la oss.

Jag kröp nära Harry och lade mitt huvud på hans bröstkorg och somnade till rytmen av hans lugna andetag.





Här är kapitel 5! :D

Linnies perspektiv

Jag vaknade av att en sjuksköterska knackade på dörren. Jag antog att det var en sån där koll som dom gjorde med jämna mellanrum. Jag hade brutit höger ben på två ställen och fått några rejäla sår i pannan.
Det är några killar här som vill träffa dig, är det okej?
Vilka killar kände jag som skulle vilja hälsa på mig?
-Eh.. Tja det går väl bra. Sa jag osäkert.
Hon gick iväg och kom tillbaka en stund senare och efter henne kom fem killar som jag kände igen väl. Harry, Zayn, Niall, Louis och Liam. Herregud! Var det en dröm? jag nöp mig själv i armen. Jag väntade på att vakna men jag gjorde det inte.
-Hej! Sa Harry och log.
-Hej, svarade jag nervöst.
Han gick fram och kramade mig och sen gjorde dom andra killarna likadant i tur och ordning.
-Hur mår du? Frågade Liam.
-Tja jag har typ brutit mitt ena ben på ganska många ställen och sen har jag lite sår lite här och var. Men jag klarade mig i alla fall, sa jag och jag kände en tår sakta rulla ner för min kind.
-Åh, vi är så ledsna sa Liam försiktigt som förstått vad jag menat.
Jag kände hur fler tårar började rinna. Jag torkade bestämt bort dom med baksidan av handen. Jag ville inte gråta nu. Killarna satt tysta och kollade ner i golvet. Niall som ännu inte sagt något reste sig plötsligt och kom fram och kramade sig.
-Det ordnar sig ska du se. Viskade han i mitt öra.
-Tack! Snyftade jag.
Han reste sig igen och satte sig på sängen vid mina fötter. Han sken upp.
-Du har möjligtvis inte en penna? frågade han finuligt.
Jag kollade runt i rummet, och fick syn på en på bänken vid blommorna.
-Där sa jag och pekade på den.
Han hoppade upp och hämtade den han gick tillbaka tillsängen där jag låg och böjde sig över mina ben. Jag undrade var han gjorde och tillslut insåg jag att han skrev på mitt gips. Dom andra killarna kom också fram och började rita. Louis ritade en liten morot med ansikte som vi skrattade gott åt. Plötsligt var all min sorg och mina bekymmer som bortblåsta, lika så den spända tystnaden. Vi skrattade och hade jätteroligt hela eftermiddagen ända tills en sjuksköterska kom in och sa att besökstiden var över. Då fick jag en kram av alla killarna och sen gick dom.
Det kändes alldeles overkligt! Hade jag verkligen träffat dom!? Jag granskade det ända bevis jag hade på att jag träffat dom, gipset. Alla hade skrivit sina autografer och ritat små gulliga figurer.
Jag tog upp min mobil och kollade twitter. Jag såg att One Directions gemensamma konto hade skrivit:
R.I.P  Rachel<3
Jag blev alldeles varm, tänk så stor skillnad dom här killarna gjorde för så många. Framför allt så stor skillnad för mig.

 Nialls perspektiv

Vi satt i bilen på väg hem till Harry och Louis. 
-Jaha killar, nu har i alla fall jag varit gentleman så det läker för en vecka! Sa louis.
Vi skrattade lite åt honom men höll med. Det hade verkligen känts bra. Harrys mobil vibrerade till. Det var inte någon som brydde sig. När den sen vibrerade en och två gånger till blev alla intresserade.
-Vem är det du messar med? Frågade Liam
-Eh ingen, sa Harry och log oskyldigt.
-Joho det är det! Det är en tjej! Halvt gissade halvt konstaterade Louis.
-Kanske, sa Harry drygt.
-Det är en tjej! Sa Zayn.
-Okej, okej, erkände han. Det är en tjej och hon heter Claire.
-Ahh! Jag sa ju det! Sa Louis. Är hon snygg? Frågade han sen.
-Skitsnygg! Sa han och log lyckligt.
Han berättade att de hade träffats på en restaurang för ett tag sen och att de träffats några gånger sen dess.
-Så ni är typ tillsammans? Frågade Liam nyfiket.
Harry såg lite generad ut men svarade ja.
-Men kan du inte bjuda hem henne på filmkväll ikväll? Föreslog Zayn.
-Ja! Så vi får träffa henne! Ropade Louis.
-Tja jag kan ju fråga henne. Sa Harry och ryckte på axlarna.
-Ja, gör det! höll alla killar med.
Harry tittade ner på mobilen och skickade ett sms. Efter bara några sekunder vibrerade det till.
-Vad svarade hon? Frågade Louis nyfiket.
-Ja! Sa Harry och log stort.

Linnies perspektiv

Jag öppnade ögonen men det var så ljust så jag stängde dom snabbt igen.  Jag kisade lite och den här gången gick det bättre. Jag kunde utskilja en tv, en bänk med en massa blommor på, jag vände sakta på huvudet och såg pappa och min faster Carmen sitta i två fåtöljer och prata lågt.  Carmen var pappas lilla syster och 25 år gammal.  Vi hade alltid varit väldigt tajta, speciellt sen när mamma flyttade då jag bara var 8 år så var hon lite som en storasyster för mig. Det är hon fortfarande. Pappa såg att jag hade vaknat och gick snabbt fram till sängen där jag låg.
-Åh lilla gumman! Jag har varit så orolig. Utbrast han och kramade om mig.
Jag kände mig lite förvirrad. Vad hade egentligen hänt? Jag frågade pappa.
-Kommer du inte ihåg? Frågade han oroligt. Du och Rachel var med om en olycka och nu är vi på sjukhuset.
 Jag försökte minnas och plötsligt fladdrade en massa bilder upp. Jag såg blod, glassplitter, chauffören ligga blodig mot krockkudden, Rachels bleka kropp hänga lealös i säkerhetsbältet. Rachel. Hur gick det med Rachel?
-Hur mår Rachel?
Pappa tittade ner och såg ledsen ut och sa:
-Hon klarade sig inte.
Jag kände hur hela min värld rasade samman. Jag började gråta förtvivlat. Ångesten växte och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Hon kunde inte vara död! Pappas mobil ringde. Han torkade bort några tårar, harklade sig och svarade. Han gick ut ur rummet. Carmen satte sig på sängkanten. Hennes ögon var rödkantade och sminket hade runnit ut en aning.
-Det går inte! Hon kan inte vara död! Snyftade jag.
-Nä, jag kan inte heller förstå det. Sa Carmen.
Jag kände hur paniken växte. Jag var tvungen att göra något. Jag kunde inte bara ligga still och tänka på det.
-Carmen, får jag låna din mobil?
-Javisst, här. Sa hon och räckte mig hennes telefon.
Med skakande händer öppnade jag Spotify och satte på One Thing. Jag kände hur hela kroppen slappnade av. Jag slutade gråta och lyssnade bara på musiken. Jag lyssnade på min spellista One Direction<3 om  och om igen innan jag tillslut somnade.

 

Nialls perspektiv

*Brr, brr, brr* Jag vaknade av att mobilen vibrerade på nattygsbordet. Jag kollade på displayen, Louis.
-Hej, svarade jag.
-Hej, vart är du? Sa Louis stressat.
-I min säng, vadå?
-Men åhh… Vi ska ju vara i studion vi kl.11. idag ju!
Jag tittade snabbt på klockan, 10.47
-Oj det hade jag glömt! Men kan du säga att jag kanske kommer några minuter sent. Sa jag medan jag försökte dra på mig ett par byxor med en hand.
-Okej, hejdå! Sa Louis.
-Hejdå!
Jag slängde snabbt på mig en T-shirt och sprang ut i köket och tog en banan som låg framme. 
Jag tog på mig ett par skor och tog på mig en Hoodtröja och gick ut på gatan och vinkade åt mg en taxi. Jag satt i baksätet och plötsligt fladdrade tjejen i olyckan upp i mina tankar. Borde vi inte göra något? Kanske skicka en bukett med blommor eller bara ett enkelt kort? Taxin stannade och jag klev ut. Jag kollade snabbt på klockan innan jag gick in i den stora byggnaden där vår studio låg. 11.04.
Woow! Det var snabbt!
Killana sa ingenting när jag kom in, de bara tittade på mig med menande blickar och suckade överdrivet högt. Vi började jobba och jag han inte berätta för dom om min idé. Tillslut var det en paus och då kom jag att tänka på det igen.
-Hallå, borde vi inte typ skicka ett kort till den där tjejen eller typ lite blommor eller något?
-Nej! Jag har en mycket bättre idé! Sa Louis hemlighetsfullt.