fiveboysstories

FÖRLÅTFÖRLÅTFÖRLÅÅÅÅÅÅÅÅT. JAG ÄR JÄTTELEDSEN! HELA VÅRTERMINEN VAR JÄTTTEJOBBIG OCH SEN KOM SOMMARLOVET OCH JAG KUNDE ÄNTLIGEN SLAPPNA AV. jag vet att inga ursäkter är tillräkliga för mig.. förlåt. jag måste bara ha lite motivation, så om ni tycker om vad jag gör, snälla skriv en komentar så vill jag kanske fortsätta.. bara ett enkelt "bra" skulle betyda så mycket.. JAG ÄLSKAR ER SOM VARIT KVAR! JAG ÄR VERKLIGEN INTE VÄRD ER! HOPPAS NI HAR EN BRA SOMMAR!<<3<3 

 

// PS. NÅGON SOM VERKLIGEN ÄR VÄRD FLER LÄSARE ÄR MIN VÄN HILMA SOM SKRIVER PÅ http://boysdirection.blogg.se/ //

Jag öppade ögonen och såg Danielles stora, krulliga hår och kände hennes hand vila mot min kind. Jag rodnade när jag insåg att det inte var killen i drömmen som viskat mitt namn och klappat mig på kinden. Det var Danielle som försökt väcka mig. "Good morning!" Sa hon glatt. "Goodmorning" mumlade jag och drog upp täcket över huvudet för att dölja mina röda kinder. Jag blundade hårt och försökte återkalla minnet av drömmen, killens utseénde och kanske vem var men det gick inte. Luften blev tyngre och varmare under täket och jag var tvungen att lyfta på det tjocka duntäcket och hämta lite frisk luft. Danielle var inte längre kvar i rummet, utan hade av ljudet från badrummet att dömma gått för att ta en ducsh. Jag påminndes om att det var tisdag och vanlig skoldag. Sakta makade jag mig ur sängen och drog på mig gårdagen jeans och en ren T-shirt. Jag satte mig på sängkanten och tog upp min mobil. Ett nytt SMS från Niall. "Hi mate! R u meeting me at the cafe as usual?" Jag hörde dörren öppnas och hörde tysta steg mot golvet. Jag kollade automatist upp och såg Danielle stå med en handduk lindat runt sitt hår och endast iklädd röda spetsunderkläder. Jag hade sett henne många gånger så avklädd men jag hade aldrig riktigt 'tänt' på det. Var det för att vi var vänner eller var det för att.. Nej. så kunde det inte vara. Det var bara för att vi var vänner inget annat. "Are Liam coming over tonight?" Sa jag retsamt för att glömma mina tankar och bryta tystnaden. Danielle rodnade och räckte ut tungan i en grimas. "Maybe.." sa hon och log hemlighetsfullt. Jag skrattade tyst och kollade ner på mobien igen för att svara Niall. "Nope, im at Danielle's place. See ya in school.:)". 

-

Jag satt hemma vi köksbordet efter att jag kommit hem från en otroligt lång skoldag. Den hade varit som alla andra tisdagar om det inte varit för den där drömmen som hela tiden funnits i mina tankar. Jag hade varit ganska off hela dagen och mest gått runt i mina egna tankar och en hörlur i örat. De andra hade försökt prata med mig och jag kunde hela tiden känna deras oroliga blickar bränna i nacken. Jag hade struntat i dem, de skulle aldrig förstå. Det var så svårt att förklara. Jag brukade prata om mycket med Danielle, men det här var annorlunda. Jag behövde en ickedömmande, förstående person som jag hade lätt att prata med och jag visste precis vem.

Jag är så hemskt ledsen över uppdateringen! Ska bli bättre nu. Ett stort tack till er som stannat och hoppas ni haft en bra påsk! Vill någon förlja oss på något socialt kommer länkar här:

 

Och om det är något mer får ni mer än gärna kommentera! 

// Stina och Matilda

 

 

Jag (Stina) får nog ta på mig skulden över den här extremt dåliga updateringen. Jag skulle skrivit det här kapitlet men jag får nog skylla på alla läxor, träningar, allmänt mycket sjukdom, strul med datorer och brist på skrivlust och insperation. Tror verkligen vi behöver lite peppning nu. Vi får se när nästa kapitel kommer ut men räkna inte med att det tar mer än en vecka. 

 

Jag hade precis slutat min sista lektion och skulle bara ta några böcker från mitt skåp som jag behövde med mig hem. "You're up for a night at my place? My parents is away over the night. " Danielle kom upp bakom mig där jag stod och plockade med några böcker. "Oh um, yeah! I could really use a night away from home.. Just clear my mind." Danielle kollade lite suspekt på mig men verkade släppa det lika fort. "So, you're coming with me now or..? " Hon gav mig ett lätt leende som jag inte kunde ignorera. Jag stängde mitt skåp och vände mig mot henne. "I have to fix some things at home first, but I'll come over at like.. 5?" "Yeah, perfect! See you later babe." Hon vände sig om och började gå genom korridoren och ut genom skolan.

 

Jag knackade på dörren och gick in innan någon hann öppna. "Dani? You home?" Jag ropade efter Danielle och hörde fotsteg inifrån huset. "Harry!!" Danielle sprang emot mig och omfamnade mig. Jag skrattade åt hennes barnsliga beteende och drog mig ifrån kramen. "You know it was like an hour and a half since we saw eachother? I've not been away for a whole lifetime!" Vi båda skrattade och jag sparkade av mig skorna och hängde upp min lite tjockare jacka som jag hade valt då det hade börjat bli riktigt kallt ute om dagarna. 

När vi kom in i Danielles rum, som var ganska simplet, ett skrivbord, en hylla, en säng, ja ganska normalt, så lade  jag mig på hennes säng och studerade det vita, egentligen ganska ointressanta, taket. 

"Did sometihing happen in school today Harry?" Danielles röst lät inte sådär glad och framåt som den brukar och jag ville knappt vända på huvudet för att se hennes ansiktsuttryck, men jag tvingade mig själv. "Eh, y'know. Nothing really.. No big deal."  Hon såg på mig med en allvarlig min och jag kände att jag inte kunde ljuga för henne mer.. Hon var ändå min bästa vän. "Okey fine!" Jag suckade en aning innan jag fortsatte. "Zayn and some matcho guys pushed me and then Louis Tomlinson and Ethan Dewey came and should act some stupid superheroes? I could've handled it on my own!" Jag kände hur irritationen steg inom mig och slog min handflata i sängen för att avreagera mig en aning, vilket inte fungerade särsklit bra. "And then Zayn called Louis some "Fucking football player" and "Gay" and then Louis became all wierd and yeah. Told you it was not a big deal, yeah?" Danielle kollade på mig med en aning förvånad blick. "Harry you were bullied!?" Jag vände snabbt på huvudet och såg när hon satte sig rakt upp i fotöljen som hon hadde halv suttit i. "I would not put it that way Dani.." Innan jag hann försvara mig mer så fortsatte Danielle. "Harry this is serious! You should go talk to someone?" "No I don't thinks that's necessary." Jag skakade lätt på huvudet och snegalde lite åt hennes håll. "But--" Jag avbröt henne innan hon hann protestera. "Oh for godness sake Danielle! Let it be. I'll fine! See?" Jag ställde mig upp och hoppade runt lite för att demonstrera att jag mådde bra. Danielle skrattade åt min, lite sarkastiska, handling. Det blev tyst en sund efter att vi hade skrattat innan jag kände att jag började bli hungrig. Jag kände hur det kurrade till i magen och tydligen så hördes det väl iochmed att Danielle kollade på mig med road blick. "Time for pizza?" "Always!!" Jag hoppade upp ur sängen och vi gick båda ner i köket och ringde efter pizza.

 

Vi satt vid matbordet och jag var så mätt att jag höll på att spricka. Jag hade ätit nästan en hel pizza själv och satt nu och förhandlade med mig själv om jag skulle äta upp den sista kanten eller inte. Danielle hade ätit nästan lika mycket som jag. Hon kunde nästan äta hur mycket som helst men fortfarande vara smal och snygg. Det var kanske i och för sig inte så konstigt för hon tränade mycket och dansade nästan varje dag i veckan. Hon suckade högt, sköt bak stolen och lutade sig bakåt. "Shit" mumlade hon. "Hm?" Jag kollade på Danielle med en undrande blick. "Haha, no, I just thought of how much Niall should've eaten.." Sa hon med ett roat leende. Jag började skratta åt hennes tanke. Niall kunde verkligen äta hur mycket som helst. "I bet he would eat all this, even more, and still be hungry" skrattade jag och Danielle höll på att sätta den tuggan hon precis tagit i halsen. Hon hostade och skrattade så tårarna sprutade. Vi skrattade nog mer åt hennes misstag än konstaterandet. "By the way, how is it going with Liam?" Frågade jag när skrattattacken lagt sig. "Uhm.. Just.. Fine." svarade hon och rodnade smått. "So, how long have you gone? Have you.. You know.." Frågade jag igen och lade till ett litet retsamt leénde. "Harry!?" Tjöt hon gällt. "Ugh! Your litte pervo". Jag skrattade åt henne och eftersom jag kände henne så väl så visste jag precis vad jag skulle göra. Min stol trillade nästan bakåt när jag hastigt reste mig upp för att fly. Danielle var tätt inpå mig när jag sprang upp för trappan och sen in på hennes sovrum och slängde mig i sängen men händerna över huvudet. Danielle hoppade genast på mig och gränslade mig över min mage, tog tag i närmsa kudde och tryckte den över mitt ansikte en stund innan hon tog bort den och skrattade.Hon rodnade som en galing när hon böjde sig fram för att viska i mitt öra "yes we have, a lots of times" för att sedan fnittra till och kliva av mig.

Jag var otroligt glad över att ha Danielle, utan henne hade jag aldrig heller träffat hennes pojkvän Liam och hans kompis Niall som nu var två av mina bästa vänner. Det var underbart att ha en sån bra och trogen vän att kunna snacka om allt och ha roligt med. Allt kändes toppen men jag hade fortfarande en konstig känsla. Det fanns något där. Något som tyngde mina axlar och bekymrade mig men jag kunde inte sätta fingret på vad.

---

Hejhopp! Ni kan fortfarande bli bättre på att kommentera men vi är jätteglada över dem vi fått.. Ni sak veta att ju mer ni kommenterar vad ni tycker ju mer taggade blir Matilda och Jag på att skriva och då får ni förmodligen ni bättre uppdatering.. *Bara ett litet tips liksom*.

Men här har ni i alla fall det här kapitlet. Förlåt för att det kommer lite sent men det har varit mycket nu, allt ifrån friluftsdagar och läxor till långa träningar och för lite skrivlust/ insperation/ ork, you know.. 

//Stina och Matilda.

Jag kollade upp och såg Louis stå med amarna i kors och en bestämd min. Snett bakom honom stod hans kompis och lagkamrat Ethan. Jag kollade sedan upp på Zayn som såg lite förvånad ut. Han mumlade argt något men de enda orden jag kunde urskingra var ”fucking fotballplayer” och ”gay”. Jag tror att Louis också hörde det för han fick ett konstigt ansiktsuttryck och såg plötsligt förnedrad ut. Det var ju lite komiskt att Zayn sa att de var gay för vad jag vet har ju Ethan hans flickvän Hannah och Louis kan välja och vraka bland alla tjejer på hela skolan men han har tydligen inte hittat någon tillräckligt bra här än. Innan jag visste ordet av tog Louis ett stort steg framåt och höjde näven men innan han hann slå puttade Ethan undan honom och tog tag i honom. ”What the hell are you doing!?” Frågade Louis argt och frustrerat. Ethan svarade inte utan bara släpade iväg honom i den tomma korridoren. Jag satt tyst kvar på golvet vid skåped och såg Zayn lunka iväg åt andra hållet. Jag satt kvar i min position på golvet utan att röra mig. Vad hade egentligen hänt? Innan jag hann tänka mer öppnades dörren till vårat klassrum och högljudda elever strömmade ut. Jag såg Danielles stora lockiga hår och Nialls blonda kaluffser precis innan jag mötte deras oroliga blickar. De skyndade sig fram till mig och satte sig på huk brevid mig. "Oh my god, Harry! What are you doing!?" frågade Danielle och synade mig med hennes stora bruna ögon. "Oh.." sa jag för att spara tid och hinna fundera ut vad jag skulle säga. Skulle jag berätta och att Louis hade försvarat mig och försökt slå Zayn eller skulle jag försöka avdramatisera det lite? "I just got some noseblod when i walked to school and then i went to the nurse and then i got back here and it was ony ten minutes left on the lesson so i thought it wasn't any idea to join you" berättade jag sedan. Niall och Danielle tittade misstänktsammt på mig och utbytte sedan en bick med varandra. "Were is Liam?" frågade jag för att byta samtasämne, villket verkade funka. "His sick today" sa Niall. Vi sa inte så mycket mer utan de hjälpte mig bara att pocka upp alla papper och böker från golvet och informera mig om villken vår nästa lektion var. Elevensval: Franska. Jag suckade högt och skilldes sedan från mina vänner som hade andra val.

Jag gick långsamt mot klassrummet där vi skulle ha franskalektionen. Jag såg alla elever stå eller sitta på bänkarna och prata glatt med varanda och där, där var han. Louis. Inte ens en blick gav han mig. Han stod och  pratade med några av de stora fotbollsspelarna som också spelade för skolans lag. Jag kom på mig själv med att iakta hans kroppspråk och han vekade spänd. Hans leénde nådde inte ögonen och han knöt händerna så hårt att knogarna vitnade. Vad hade hänt i korridoren egentligen? Jag gick i mina egna tankar in i klassrummet när franskaläraren öppnade dörren in till klassrumet och sa åt oss att komma in. Hon hade sitt rufsiga hår uppsatt i en knut på bakhuvudet och i knuten hade hon satt en penna. Jag undrar om hon visste att hon hade den där eller om hon glömt att den satt där? Jag gick och satte mig på en bänk längst bak i klassrummet och satte min väska på stolen brevid så ingen skulle sätta sig där. Jag slog upp mitt block och började kluddra lite förstrött på ett tomt blad. Jag blev fustrerad över att jag inte förstod varför Louis betedde sig så konstigt. Han tog you tydligen jättehårt på att Zayn sa fucking fotball player. Var det så farligt? Vad hade Zayn mer sagt? Gay? Jag kollade mot Louis och mötte hans blåa blick men han vek snabbt undan. Han satt med Ethan, Hannah och några andra killar. De hade inte ens öppnat böckerna och satt och pratade och skrattade högt. Gay? Varför blev Louis Tomlinson, skolans snyggaste, populäraste kille, så arg över att kallas gay? Tog han så hårt på det för att det stämde? Det var många frågor som snurrade runt i mitt huvud.

---

SÅÅ! nu är även det här kapitlet ute. Vill bara passa på att säga att vi älskar alla killarna lika mycket. Det här är bara karaktärer. *HostZaynHost* Yezz , ni skulle kunna bli lite bättre på att kommentera. Vad sägs om att ni får nästa kapitel när vi har 5 kommentarer?

Hoppas att ni haft ett bra sportlov! Det har i alla fall vi! Puss och kram! //Stina och Matilda

Jag hörde väckarklockans alarm gå igång och jag fumlade trött efter den på det lilla bordet brevid min säng. Det var måndag morgon och dags att släpa sig till skolan igen. I några minuter låg jag kvar i sängen men sedan satte jag mig på sängkanten och svepte bort de lockiga hårslingorna från ansiktet. Jag suckade högt och reste mig högt för att sedan sakta ta mig till toaletten och sedan slå upp garderoben och sucka ännu en gång. Lat och bekväm som jag var orkade jag inte ta på mig något komplicerat utan slängde bara på mig ett par jeans och en t-shirt. När jag var klar fixade jag bara till håret lite snabbt och efter det gick jag ner till köket där min mamma redan satt och läste tidningen med en kaffekopp i ena handen. Hon kollade upp från tidningen och log mot mig. "Goodmorning!" Sa hon glatt och jag mumlade snabbt ett "Goodmorning" tillbaks. "Why are you so happy today?" frågade jag medans jag började bre på ett lager smör på min macka. "Nothing special" svarade hon snabbt. Jag genomskådade henne direkt och gav henne en menande blick bortifrån köksbänken. "Okey okey, I'm just so happy that you and Louis have found eachother again" erkände hon. Jag suckade. "Mum, we just talked, okay. We're not like BFF's just becuse we talked a little bit" sa jag men hoppades innerst inne att vi hade blivit vänner igen för det var något med Louis, jag vet inte vad men något med honom var det som gjorde att jag på något sätt drogs till honom.

 

Jag gick långsamt till skolan helt i min egna tankar. Jag sparkade på de bruna höstlöven som låg på marken. Min mobil vibrerade till i fickan och tog mig tillbaka till verkligheten. "WERE ARE U!?" hade Danielle skrivit och jag blev lite frvånad. "What??" svarade jag men insåg sedan var det var. Vi började frörsta lektionen om två minuter. Jag suckade högt men orkade inte skynda på stegen. Jag fick väl säga att jag varit hos tandläkaren eller något. En klassiker i repris.

Jag gick igenom den långa korridoren i riktning mot mitt skåp. Det var tomt för jag var sen till lektionen Jag slog snabbt och vant in koden och när jag slog upp skåpsdörren möttes jag av massor av böcker som trillade mot golvet. Jag glömde att jag hade haft så bråttom att komma bort från det här stället att jag bara slängde in alla böcker i skåpet. Jag böjde mig ner för att pocka upp alla papper och böcker som låg utspridda på golvet.”Nice job, curly” hörde jag en röst säga bakom mig. Jag kände igen rösten och behövde inte ens vända på mig för att veta vem det var som stod bakom mig. Det var Zayn. Zayn Malik, den otroligt snygga och svarthåriga mobbaren och skolans badboy som nu gick sista året. Alla var rädda för honom. Eller nästan alla, inte killarna i skolans fotbollslag. De coola populära fotbollsspelarna och de mest populära var ju såklart Louis och hans kompisar. Jag försökte ignorera Zayn och fortsatte pocka med böckerna på golvet när jag plötsligt kände ett knä tryckas hårt i min rygg. Jag tappade balansen och trillade framåt. Alla böckerna föll ner från min famn, ner på golvet igen och mitt ansikte trycktes mot skåpsdörren. Jag vände mig om för att kolla upp argt på honom. Det här var nog precis det han älskade. Att folk behövde titta upp på honom. Att han var en mäktigre människa. Det rann något varmt ner från min näsa ner mot överläppen som jag snabbt torkade bort med sidan av tröjärmen. Precis när jag öppnade munnen för att försvara mig hörde jag en annan välbekant röst. ”Get off him Zayn”.

---

Dadadadaamm.. Nästa kapitel kommer förhoppnisngsvis den här veckan!

Kommentera?

 

 

Harrys P.O.V

Vi satt alla samlade runt bordet och intog middagen som Jay hade lagat. "Jay this is absolutley fantastic!" min syster gav komplimanger och alla höll med, speciellt tvillingarna som berömde sin mamma. "So Harry, how's school going?" frågade Jay och tittade på mig. Jag tittade upp från min tallrik och på henne. "Ehm.. oh just.. Great." Sa jag och avfyrade ett litet leende. "You two have some classes together don't you?" Sa min mamma som kollade först på mig och sedan på Louis. Det blev en liten tystnad innan Louis äntligen yttrade sig. "Ehm yes, sometimes, often french, right Harry?" Jag var inte berädd på att han skulle tilltala mig och ryckte till en aning när han uttalade mitt namn. "Yes. Yes we have.." Sa jag och slängde en snabb blick på Louis som nu tittade ner på sin tallrik. Även om det skillde oss två år åt så hade vi gemensamma lektioner. Vi hade fryra elevensval-lektioner i veckan där alla elever på skolan fick välja vad de ville göra eller jobba extra med. Eftersom våran franskalärare var lite slarvig och alldeles för snäll för att jobba med ungdomar var de lektionerna väldigt chill. Det var därför alla valde franska. Man kunde bara sitta och snacka sig igenom de timmar i veckan vi hade gemensamt med de andra klasserna i skolan.

Det blev tyst en stund innan alla började prata igen, förutom jag och Louis och bara gav ifrån oss ett och annat leende när någon sa något underhållande. 

 

Vi satt och åt i vad som kändes i en evighet, men tillslut ställde sig Jay upp för att duka av de små tallrikarna vi haft och ätit efterrätten på. Såklart reste sig min mamma också direkt upp för att hjälpa till. Tillslut var det bara jag kvar. Gemma gick ut i köket och Lottie, Fizzy och Louis gick upp till deras rum på övervåningen. Jag kände en lätt ryckning i min arm och hoppade till. Jag vände på huvudet och kollade över axeln. Där stod tvillingarna med stora förväntansfulla ögon. "Harry, do you want to see our Barbies?" Frågade Phoebe och log så man kunde se att hon nyligen tappat en av sina framtänder och därför hade en stor glugg. Jag skrattade lågt åt de små flickorna. "Ofcourse I want to! Let's go!!" Jag ställde mig upp från stolen och följde efter de små flickorna till deras rum.

 

Jag deltog halvhjartat i leken och det tog inte lång tid innan tjejerna tröttnade och föreslog glatt att vi skulle titta på en film istället. Vi gick till vardagsrummt och efter mycket om och men så kom de fram till att vi skulle titta på hitta Nemo. Jag satte mig bekvämt i soffan med Phoebe på ena sidan och Daisy på andra. Jag kände hur de små kropparna kröp närmre mig och hur de tumma armara kramade om mina.

Halvvägs in i filmen kände jag hur flickornas andetag blev tyngre och deras kroppar blev mer avslappnade. Plötsligt hörde jag fotsteg och tittade upp från TV:n. In genom dörren kom Louis. "Mum told me to see what you were doing" sa han när han gick in i rummet.  "I think they're asleep" viskade jag tyst. "Oh" sa han och sänkte rösten. Han satte sig ner i soffan och strök Daisy lätt över håret."You really love them, huh?" hörde jag mig själv  fråga. Han kollade upp på mig med en seriös min. "Ofcourse." svarade han snabbt och tittade ner på Daisys slutna ögon och småöppna mun. "I love all of my sisters so much." tillade han sedan. "You love your sister too, right? Frågade Louis efter en stund. "Yes, but she is older than me, you just have younger sisters." svarade jag snabbt. "Hum, you may have a point there.." erkände han. "Sometimes I just want to have a older sibling to talk to but now I am the one that my sister talks to. We share almost everything." Jag kände ett sting av avundsjuka. "Gemma and I talk, but we're far away from sharing everything" sa jag och var lite förvånad över hur bekymmersfritt jag bara berättade allt för Louis. Det känndes lite som innan. När vi var tajta som bröder.

Vi satt länge och pratade om allt möjligt: hans fotboll, mina kompisar, skolan, tjejer, ja, det mesta och innan vi visste ordet av så knackade mamma på dörrkarmen. "Aww, how cute!" Sa hon när hon fick syn på att tvillingarna som låg och sov på varsin sida om mig. "It's time to go home now sweetie." tillade hon med överdriven ljus röst. "Mum, please.." sa jag och skämdes en arning. Jag hörde Louis skratta lite lågt. "Im sorry, but come on now!" sa mamma utan att mena ursäkten så mycket. Jag ålade mig försiktigt ur Phoebe och Daisys grepp för att inte väcka dem, reste mig upp och rättade till håret. Louis reste sig också och tog följe med oss ut till hallen.

Efter att jag kramat om alla och sagt hejdå vad som kändes för hudra gånger gick vi ut genom ytterdörren och satte oss i bilen. Jag satt helt tyst hela vägen hem och tänkte på att det var lite konstigt. Att allt kändes så natuligt. Att Louis fortfarande var den samma som förut, även efter all denna förändring. Eller?

____________________________________________________________________________________________

 Hejhopp! Nu är det sportlov och jag hoppas att det kommer upp ett kapitel under veckan. Hoppas ni har det toppen! //Stina och Matilda

okej vi börjar lågt.. 5 kommentarer till nästa

 

 

"Harry?" hörde jag min mamma ropa från köket. "Yeah" svarade jag.

Jag låg och tittade på någon gammal serie och pillade med min telefon. "We're going to dinner at Tomlinsons tonight." sa mamma som kommit ut ur köket och stod nu med axeln mot dörrkarmen. "Does we include me?" frågade jag och hoppades på ett nej. "Well, yes ofcourse, it would be rude if you didn't came huh?". "But mum I'm almost seventeen, I can take care of myself." "No, that's several months away!" Jag suckade högt åt min mammas envishet och gick upp från soffan, bort mot mitt rum.

Min mamma och Mrs. Tomlinson, eller Jay, är barndomsvänner och har hållit ihop hela livet. Familjen Tomlinson är stor och har en lång historia som knappt någon kan utantill, inte ens mamma. Men Jay har varit gift flera gånger och har många barn, bland annat Louis. Louis är 2 år äldre än mig och vi brukade leka tillsammans när våra föräldrar hälsade på varandra. Men nu hade vi gått helt olika vägar och var helt olika till både sätt och personligheter, han var den sportiga, poppulära, duktiga och jag.. Vem var jag? Ingen speciell. Jag är bara en vanlig kille som extrajobbar på ett litet bageri. Det var knappt att vi hälsade på varandra längre. Kanske en nick, men inte mer.

 

 Mitt lilla stökiga rum måste nog se ut som ett typiskt rum för en tonårskille. Klädhög på skrivbordsstolen och massor med papper och böcker på skrivbordet vid fönstret. Dammiga böcker i bokhyllan och en obäddad säng. Jag slängde mig på det blå- och vitrutiga knöliga täcket och suckade tungt. Jag kollade upp i taket och låg så en stund i tystnaden till jag kände min mobil vibrera i byxfickan. Jag hoppade till och tog upp den. Jag tryckte snabbt och vant in koden 4853 för att låsa upp den. Det var min bästa vän Daniellle som hade skickar ett SMS. "Hi harry, we're going to spend the night at my place, wanna join? xx Dani" Jag svarade snabbt på sms:et jag hade fått. "Really want to but my devil to mum is forcing me to go on some stupid dinner at Tomlinsons.. -.- Sorry babe. xx" Jag skickade iväg sms:et och lade ner mobilen i min ficka igen utan några förhoppningar på ännu ett svar, men kände ändå hur det vibrerade till i min ficka. "Oh I suffer with ya bro.. But I'm not completley alone anyway, Liam and Niall's comin' over ;) See ya on monday in school mate. x" Jag svarade inte på Danielles sms utan gick fram till min halvtomma garderob och rotade fram en långärmad tröja och ett par svarta jeans.

 

 

Vi satt tysta i bilen. Jag i framsätet brevid mamma som körde och min storasyster Gemma satt i baksätet. Jag kollade ut genom fönstert och de välkända husen for snabbt förbi. Jag hade åkt den här vägen genom Cheshire hur många gånger som helst och visste precis vad som väntade bakom varje kurva. När vi svängde upp på uppfarten till det välkända röda tegelhuset så visste jag precis vad jag kunde vänta mig av denna kvällen. 

"Hi Anne!" Jay hade öppnat dörren bara några sekunder efter att min mamma hade ringt på dörrklockan vid sidan av dörren. "Been a while yeah?" Sa hon innan någon av oss hade hunnit säga någonting. "Way too long!" Svarade min mamma på Jay's fråga som hade varit mer av ett konstaterande. Under den korta konversationen mellan de två kvinnorna så hade vi gått in i huset och börjat ta av oss våra ytterkläder.

"And you two!" Jay höll ut sina armar mot mig och min syster. "You've grown so much since last time I saw you. Still remember the little boy with the curls." Sa hon och avfyrade ett brett leende mot mig.

När vi kom in i det kombinerade matsals-och vardagsrummet så satt två välbekanta anskiten i soffan och tittade på TV. När de såg oss så lös deras ansikten upp och dem kom springandes emot oss."Daisy! Phoebe!" Jag satte mig ned på huk och öppnade mina armar mot de springande flickorna. Jag och tvillingarna hade alltid haft bra kontakt eftersom att jag själv kan vara en aning barnslig ibland.. "Fizzy! Lottie! Louis! Dinner's served!" Jag hörde hur Jay ropade nedifrån köket upp till tonåringarnas rum. Man hörde tunga steg nedför trappan när Louis, Lottie och Felicite, eller Fizzy som hon kallades kom ner från övervåningen.

---

 

TADAAAA! Kapitel 1 är nu ute. Jag hoppas verkligen ni kommenterar vad ni tycker!;)

Vi får väl se när nästa kapitel kommer ut men bara så att ni vet så, JU FLER KOMMENTARER JU SNABBARE KOMMER NÄSTA DEL UT..