fiveboysstories

 

 

 

Jag såg hur Linne blev likblek i ansiktet och hur hon började skaka. Hon hade blicken stadigt fäst på vägen framför oss. Jag tittade på vägrn och förstod genast vad det var. Jag tänkte inte efter utan svängde snabbt i på en liten sidoväg och struntade totalt i hur mycket dom andra bilarna tutade på mig, jag var bara tvungen att ta mig och Linnie från den stora vägen. Jag parkerade snabbt vid sidan av vägen och kollade mot Linnie. Hennes underläpp började skaka och tårarna strömade ner för hennes bleka kinder. Hon skakade kraftigt av snyftningarna. Jag viste inte riktigt vad jag skulle göra men jag lutade mig över sätet och gav henne en lång kram. Jag kände hur hon snyfftade mot min axel och jag drog lugnande med handen över hennes rygg.

-Det är lugnt, jag finns här, det är ingen fara. Viskade jag i hennes mjuka guldblonda hår.

-Förlåt! viskade hon tyst.

Jag blev vörvånad över vad hon sa.

-Vad har du att säga förlåt för? frågade jag och tog tag om hennes axlar. Hon tittade upp på mig och för ett ögonblick fick vi ögonkontakt men snabbt vek Linnie undan med blicken och ryckte på axlarna.

-Jag vet inte, men jag känner mig bara till besvär och som ett jobbit efterhängslet fan som bara gråter hela tiden. mumlade hon och tittade ner i sitt knä.

Jag blev upprörd av det hon sa. Det var ju inte alls så, tvärtom, jag tror nog nästan jag gillade henne.

Jag la två fingrar under hennes haka för att kunna lyfta upp hennes huvud så våra blickar möttes och jag tittade in i hennes klara blåa ögon.

-Tänk aldrig så igen! sa jag bestämmt och hon nickade och torkade bort några tårar med tröjarmen.

Jag kramade om henne hårt och njöt av att få ha henne i mina armar.

 

 

Jag kände mig på något obeskivligt sätt så trygg hos Niall. Han kramar kändes så värmande och det han sa så betydelsefullt. 

Niall spände fast sig igen och startade bilen. Jag tog snabbt på mig mitt säkerhetsbälte och kollade rakt fram på vägen. Niall körde på en väg som jag inte kände igen, förmodligen körde han denna omvägen för min skull.

Vi var framme utanför min faster Carmens höga lägenhetshus. Jag vände mig om mot Niall.

-Hejdå Niall och tack så mycket för all hjälp, du anar inte hur mycket det betyder. Sa jag sanningsenligt.

 -Det var så lite, hejdå! Svarade Niall och log så hans ljusblå ögon glittrade till.

Väl inne i Carmens lägenhet kom Collin spingande mot mig med ett stort leénde på läpparna. Collin var Carnems son och ett och ett havlt år gammal.

-Jinnie! Ropade han med nappen i ena mungipan och kastade sig i min famn.

-Hej gubben, sa jag och klappade honnom lätt på huvudet och kände hans lena hår mellan mina fingrar. När jag kollade upp igen hade Carmens pojkvän Eric kommit in i hallen.

-Hej Linnie, vad roligt att se dig! sa han och gav mig en kram.

-Carmen pratar i telefon men hon kommer nog snart, men maten är klar så vi kan väl börja äta lite medans det är varmt? fortsatte han sedan.

-Spagetti! ropade Collin och sprang mot köket.

-Ska vi ta det som ett ja? frågade Eric.

-Haha! Ja, jag tror det, skattade jag.

Vi satte oss vid det dukade matbordet och Eric började lägga upp mat åt Collin. Det blev spagetti och köttfärssås, Collins favoriträtt.

Eric och jag satt och pratade om lite allt möjligt och Collin satt och lekte lite förstött med maten när Carmen kom in i köket med rödgråtna ögon och utrunnen mascara.

-Jag pratade med Rachels mamma, om begravningen. Sa hon tyst.

Jag kände hur mitt glada humörsjönk som en sten och hela jag blev matt. Begravnig, jag hade inte ens orkat ttänka på hur jobbigt det skulle bli.

 

 

 

 

 

 

 

Jag och Claire gick längst bak efter som jag var rätt långsam med mina kryckor. Killarna gick och pratade en liten bit framför oss.  
-Varför sa du inget? frågade jag Claire tyst.

Hon stannade, kollade allvarligt på mig och sa:

-Jag tyckte bara att det var lite taskigt att att säga det och skryta om att mitt liv är så bra när ditt suger.

Det hade hon rätt i, jag hade nog inte velat höra det morse när jag mådde som sämst.

-Jag tänkte bara hitta ett bättre tillfälle, fortsatte Claire sedan med ett litet leénde.

-Ja, men vi är kvitt! Jag har faktist ingen arning om varför jag inte berättade, jag hann väl inte det innan jag bröt ihop. Sa jag och skrattade lite. Vi tittade mot killarna som gick framför. Plötsligt och precis sammtidigt började vi fnissa. Vi fnissade så mycket att vi var tvungna att stanna och hämta andan. Killarna stannade också och tittade och tittade roat på oss. När vi hämtat oss och tagit några djupa andetag och gick fram till killarna igen.

 

Vi var framme vid Liams lägenhet och Louis hade precis öppnat dörren. Vi hade slutat knacka och ringa på hos varandra och kändes oss bara som hemma och öppnade dörren och klev in. 

Vi klev in i Liams hall och hörde någon prata i köket.

-Hallå? Ropade Louis högt.

Liam tittade ut genom köksdörren och vinkade snabbt åt oss och sen fortsatte han prata i telefonen:

-Ja, jag saknar dig jättemycket med! Men nu har killarna kommit så nu måste jag lägga, hejdå älsklig! vi ses, puss.

-Danielle, viskade Niall i mitt öra.

Jag vände mig mot honom och nickade och log.

-Hej Claire! jag visste inte att du skulle komma, sa Liam och log stort mot oss.

-Inte jag heller, sa Claire och skrattade. Men Linnie följde också med, hoppas det var okej? fortsatte hon sen.

-Javisst, det är bara kul! sa Liam och tittade mot Linnie och efter att ha iaktagit henne i endast några sekunder sa han:

-Men dig känner jag ju igen! Var det inte dig vi hälsade på?

-Jo, sa Linnie och nickade. Ni har iallafall bra minne allihop, sa hon sen och skrattade lite tyst.

Zayn kom också ut från köket med en godisskål i händerna och en oskylldig min.

-Jag trodde vi skulle spa...  sa Liam men han hann inte längre förens Niall också kastat sig över godiset.  

-Jahapp, sa Liam och såg lite trumpen ut.

 

Vi gick alla in och satte oss i vardagsrummet i den stora soffan.

Claire satte sig brevid mig och jag la armen om mig och tryckte henne närmre mig.

-Så, vart är Danielle? frågade Claire Liam som satt brevid henne i den stora soffan.

-Hon är i USA och spelar in en musikvideo med Justin Bieber faktiskt, Sa Liam och log men leéndet nådde inte han ögon. Dom såg sorgsna och ledsna ut och förmodligen saknade han henne väldigt mycket.

 

-Vad ska vi göra? frågade Louis uttråkat.

Jag tittade mig omkring i rummet för att hitta något vi kunde göra. Jag såg ett monoplspel i bokhyllan men Linnie han före med att fråga.

-Vi kan väl spela monopol? Frågade hon försiktigt.

-Jag älskar monopol!! skrek Lou och ställde sig hastigt upp och slog ut med armarna.

-Men då så! sa Liam och skattade lite. Då kör vi vä llite monopol? eller vad säger ni? frågade han och tittade mot oss.

-Visst, sa jag och kramade om Claire.

Liam gick och hämtade spelet och lade upp det på bordet.

Claire vände sabbt på huvudet så hennes knappt axellånga ljusbruna hår svängde rund hennes huvud och glittrade i solen som sken igenom fönstret. Hon tittade på mig och log så henns ögon glittrde.

-Ska vi vara på lag? frågade hon.

-Såklart! sa jag och lutade mig fram och tryckte snabbt mina läppar mot hennes.

Väl inne i spelet kom allas personligheter fram väldgt tydligt. Claire spelade nästan bara så jag hade tid att iakta som andra. Linnie och Niall spelade snällt mot varandra och fuskade till och med för att hjälpa varandra, Zayn var inte intresserad av spelet och gav upp ganska snabbt och satt mest och åt godis eller höll på med sin mobil, Liam satt och tänkte länge länge och var strategisk och gjorde smarta val, Louis satt och småfuskade lite hela tiden så att det inte syndes och Claires sportsida och vinnarskalle tog över helt och hon sa tyst långa ramsor på franska som jag antar var svordommar när det inte gick bra. Det var just så jag älskade att se henne, fokuserad och envis.