sommar!:D
Hoping for a better life, kapitel.8
Linnies Perspektiv
Jag satt ensam på bänken och såg hur dom andra från klassen strömmade ut ur klassrummet. Jag böjde huvudet neråt för att dra åt mig så lite uppmärksamhet som möjligt. De andra gick och det var helt tyst i korridoren. Det enda som hördes var klockan på väggen som tickade för varje sekund som gick. Jag satt med huvudet i händerna och snyfftade när jag plötsligt kände hur någon la en lätt arm om mina axlar. Jag ryckte till av den oförberädda beröringen och tittade upp och möttes av ett par oroliga bruna ögon. Claire.
-Hur mår du? frågade hon alvarligt men jag hann inte svara förens hon fortsatte:
-Åh, villken dum fråga! Jag fattar att du mår skit, så dum är jag inte.
Jag kunde inte låta bli att le, Claire var så spontan och lättsam som jag alltid velat vara.
-Jag vet alvaligt talat hur jag mår, svarade jag och Calire nickade.
Claires perspektiv
-Vad hände, eller vill du berätta? Frågade jag försiktigt.
Linnie nickade och trokade tårarna.
-Det var för två veckor sen som jag och Rachel vann en tävling att få träffa killarna i One Direction. Vi sov över kvällen innan och båda var jättenervösa för att få träffa dom. På morgonen kom en taxi och hämtade oss och sen, sen hände olyckan, sa hon och snyfftade till. Jag kramade om henne och hon fortatte:
-Sen vaknade jag på sjukhuset och fick reda på att Rachel dött och då rasarde allt. Och sen, sen, Hon kunde inte hålla allt innom sig längre utan brast ut i så häfftiga snyfftingar så hon skakade. Vi satt tysta och jag fick tid att tänka, skulle jag berätta om mig och Harry? Då skulle hon kanske tro att jag bara ville skryta, nej jag väntar med att säga det. Det kommer nog ett bättre tillfälle.
-Såja, sa jag och klappade Linnie lätt på axeln i ett försök att trösta henne.
Hon drog några djupa andetag och log lite mot mig.
-Vad har vi för lektion, eller skulle haft, nu? Frågade hon och skrattade lite.
-Ehm, jag vet inte, jag har inte lärt mig schemat än, det brukar ta mig ungefär ettår och då har man redan hunnit få ett nytt. Sa jag och log.
-Samma här, sa Linnie och såg gladare ut.
-Du, har du lust att ta en fika efter skolan? frågade jag plötsligt, utan att tänka efter. Men Linnie var en sån otroligt snäll och gullig så det kunde ju inte bli annat än bra.
-Jättegärna, sa Linnie och sken upp.
-Bra! Vad roligt, sa jag och log mot Linnie och hon log tillbaka mot mig.
Plötsligt öppnades dörren till korridoren och en kvinna i 35-års ålder kom in.
Hon hade långt blont uppsatt med en klämma i nacken och en lång svart kofta över sin aprikosfärgade blus. Hon hade ett snällt utseende men just nu var hennes blick en aning orolig.
-Är det ni som är Claire och Linn?
-Linnie, rättade jag, och ja det är vi.
-Jag heter Sarah och är eran musiklärare, men varför kommer ni inte till lektionen? Har det hänt något?
-Om det har, mumlade jag tyst och en aning ironiskt. Det var inte meningen att Sarah skulle höra men det verkade hon göra ändå.
-Är det något ni vill prata om?
Linnies perspektiv
Jag nickade långsamt. Jag vet inte varför men jag kände direkt att jag kunde lita på Sarah.
Jag berättade samma historia som jag berättat för Claire en liten stund tidigare. Den här gången var jag lugnare och karade mig med bara några tårar.
-Men gud vad hemsk! Lilla gumman hur mår du? Utbrast Sarah när jag var klar.
-Jag vet inte riktigt. Svarade jag, och det var sant jag visste inte hur jag mådde. Det var så blandat: Jag var glad över att Claire och jag skulle och fika i eftermiddag, lättad över att jag berättat för en lärare och såklart arg och ledsen över att den där idiotläraren Mrs Cole.
-Men jag sätter er på gilltig frånvaro men låt det inte bli en vana, sa Sarah och log vänligt.
-Kom nu så går vi ner till resten av klassen i musiksalen.
Claire och jag nickade och sen följde vi efter Sarah i korridoren.
Musiksalen var stor men en massa instrument. Jag tittade mig runt i rummet och såg resten av klassen sitta på stolar på andra sidan salen. Claire och jag satte oss på två lediga stolar och kollade på Sarah som började prata.
-Så, nu är alla samlade. Den här terminen kommer vi att lära oss grunderna för att kunna spela de olika instrumenten. Föresten, är det någon av er som spelar något?
Jag räckte blygt upp armen.
-Linnie, vad roligt! Skulle du vilja spela något för oss?
-Javisst, svarade jag och började ta mig fram mot pianot på mina kryckor. Jag satte mig till rätta på pianostolen och lät mina fingrar vila en sekund på dom vita tangenterna innan jag började spela. Jag började spela låten jag senast haft som läxa: A thousand miles av Vanessa Carlton. Mina fingrar röde sig snabbt över pianot och för första gången på länge kände jag mig glad på riktigt. Jag visste att om Rachel hade sett mig nu hade hon varit jättestolt. Det var hon som fått mig att inte ge upp när det ar svårt och jobbigt. Hon hade alltid peppat mig när det gäller pianospeladet. Men nu insåg jag det jag inte sett förut. Det var här jag hörde hemma. Vid pianot.
Hoping for a better life, kapitel 7
Linnies perspektiv
Jag gick igenom den långa korridoren. De flesta personerna stod i små grupper och pratade och skrattade. Det kändes som om alla tystnade och tittade på mig när jag hoppade förbi på mina kryckor med mitt gipsade ben. Förmodligen visste de om allt, att Rachel och jag varit med i en bilolycka och att Rachel dött.
Jag tog ett djupt andetag och tittade ner i golvet. Om Rachel hade varit här hade nog vi stått som en egen liten grupp och pratat men nu var jag ensam, helt ensam.
Jag såg en gråhårig äldre kvinna öppna dörren till vårt klassrum och alla började tränga sig in för att få bra platser. Jag tog det lugnt och kom in sist. Det fanns bara en bänk kvar så jag satte mig på den ena stolen och la väskan på den andra. Läraren började prata och det blev tyst i klassrummet.
-Hej allihopa! Jag heter Mrs Cole. Det kommer att ta lång tid för mig att lära mig alla era namn, men jag tycker att vi börjar med att ni ska få berätta lite om er själva. Jag ropar upp era namn så säger ni tre saker om er själva. Sa hon och log ut mot klassen.
Jag kände hur jag blev nervös, vad skulle jag berätta?
-Okej då börjar vi med Ashley.
Jag kollade ut mot klassen och såg en blond liten tjej med mycket smink räcka upp handen.
-Ah, där är du Ashley, sa Mrs Cole när hon fick syn på henne. Kan du berätta lite om dig själv?
-Ja, jag heter då Ashley. Jag gillar att vara med kompisar och att shoppa, jag är ensambarn och jag har en hund som heter Tuffsen.
-Jaha, vad roligt Ashley, nästa är.. hon tittade ner i sina papper och sen sa hon: Claire.
-Ja det är jag, hörde jag någon säga. Jag kollade runt i klassrummet och fick syn på en tjejen med kort ljusbrunt hår och bruna snälla ögon.
-Jag älskar att fota och har precis köpt en ny jättebra kamera. Hon tänkte efter en stund och sen sa hon:
-Jag gillar att vara med mina kompisar och min underbara pojkvän. Tja.. Jag bor med min mamma och pappa och min storebror för mina andra två syskon har flyttat hemifrån. Min mamma kommer från frankrike så jag talar flytande franska. Det där var mer än tre saker va? Skrattade hon .
Vi fortsatte uppropet och snart var det min tur. Jag kände mig mer nervös ju närmre det kom.
-Linnie! Sa Mrs Cole.
-Jag älskar att spela piano. Sa jag tyst. Jag kände illamåendet komma, Rachel var den enda som hade hört mig spela och det var hon som peppat mig att fortsätta när jag tyckte det var tråkigt och höll på att ge upp. Jag släppte den tanken och fortsatte berätta om mig själv.
-Jag bor med min pappa och jag älskar One Direction.
Ojoj nu kanske alla skulle tycka att jag var jättetöntig som gillar 1D, men nu hade jag sagt det, så jag kunde inte ta tillbaks det. Uppropet fortsatte och en kille som hette Patrik hade precis berättat om sig själv.
-Rachel! Hörde jag Mrs Cole säga högt. Innan hade det varit lite småpratigt men nu blev det helt tyst.
Jag vet inte vad som tog åt mig. Innan jag visste ordet av stod jag upp och sa högt och tydligt:
-Tja, tre fackta om Rachel, sa jag och kände hur det tårarna började svida innanför ögonlocken.
-1. Hon var min bästa vän. 2. Hon är DÖD! Hon lämnade mig i den här skiten helt jävla ensam! Fortsatte jag och den härgången nästan skrek jag. Jag orkade inte säga mer utan bara slet åt mig min väska och tog mig så fort jag kunde mig igenom klassrummet och ut igenom dörren.