fiveboysstories

 

Jag vaknade av att Niall rörde lite på sig och stönade lätt. Vi låg väldigt tätt tillsammans eftersom att det var en liten soffa. Nialls rörelse var nog ett misslyckat försök till att vända på sig.

-Va? Vad gör du här? Mumlade han sömndrucket med sin hesa morgonröst.

-Jag drömde en mardröm, sa jag och kramade om honom hårt när minnesbilderna flimmrade förbi. Blod, glassplitter och skräckslagna ögon.

Niall sa inget utan smekte bara min rygg lätt med hans kalla fingertoppar nuddade min hud så att jag rös.

Jag lade min hand i hans nacke och lekte lite med det korta lena håret. Jag tittade upp i de glittrande blå ögonen och såg en glimt som inte brukade vara där.

Han kysste mig mer passionerat än vanligt och jag kände hans händer sakta glida ner mot min rumpa och sedan upp igen fast den här gången innanför min tröja. Jag förstod snabbt vad han ville och efter ett litet tag var även hans tröja av. Kyssen blev allt mer intensiv och jag kände hur hans händer sakta nådde mina bröst. Jag gav ifrån mig en suck av välbehag och grävde ner mina händer i hans blonda hår. Jag kände hur han tillslut började kyssa min hals och jag kunde riktigt känna de lila märkerna bildas på min bleka hy.

Jag lutade huvudet en aning åt sidan för att ge honom mer utrymme. Han fortsatte att kyssa min hals och fortsatte ner mot min axel och vidare ner mot mitt nyckelben.

Jag kände hur han pressade sin underdel mot min och hur hård han var. Niall slet sig från kyssen och satte sig upp, samtidigt som jag följde honom med blicken. Jag reste mig upp och satte mig gränsle över honom. Niall lade sina händer på min rygg och ställde sig plötsligt upp. Jag klamrade mig fast med mina ben runt hans midja samtidigt som han började styra stegen mot sängen. Han lade mig försiktigt ned på sängen och placerade sig själv ovanför mig. Hans händer fingrade på min troskant och innan jag visste ordet av så var dem också av. Jag kände mig en aning osäker, vilket Niall såg. Han lutade sig ned och viskade lugnande i mitt öra; Det är okey Linnie, jag är försiktig. Jag rös när hans andedräkt nuddade mitt öra. Jag kände mig säkrare och litade på Niall. Var det någon jag litade på så var det han.

 

Vi låg andfådda och svettiga med hårt dunkande hjärtan kvar i sängen. Jag kollade på Linnie som låg brevid mig. Hon vände huvudet mot mitt håll och jag såg ett glitter i hennes ögon som jag inte sett innan. Hon såg lycklig ut, ja för första gången såg hon helt lycklig ut. Hon log mot mig och satte sig upp.

-Jag tror jag tar en dusch, sa hon.

-Ska jag följa med, frågade jag och höjde och sänkte flötrigt på ögonbrynen.

Jag såg en underbar röd-rosa färg bildas på Linnies kinder. Hon sa inget utan räckte bara ut tungan och knep ihop ögonen i en barnslig grimas.

 

 Vi hade äntigen gått ner och satt nere i köket och åt frukost och lyssnade på radion. Det var en fin höstdag med strålande sol men ändå den här svala vinden och klara luften. Jag kollade på Linnie som satt och spelade 'luftpiano' på bordskanten på andra sidan bordet. Hon tittade konsentrerat ner i bordet och såg ut att vara i en helt annan verklighet. Det vat The A Team som spelades och hon mimade tyst på texten. Jag satt och iaktog henne ända tills slutet av låten då hon snabbt tittade upp med ett förvånat ansikte.

-Shit, sa hon. 

-Vad? frågade jag nyfiket.

-Hörde du vad han sjöng nyss? Hoping for a better life?

-Ja? Vad är det med det?

-Om jag hade hört det för tre veckor sen hade jag verkligen hoppats på ett bättre liv, men nu.. Nu kan jag faktiskt inte ha det så mycket bättre. Sa hon och log.

Jag tror inte hon förstod villken lättnad det var för mig att höra det. 

 

 

Hejhej! Här kommer en länk på en jättebra novell som jag tycker ni ska läsa;) Det är tova som skriver och har en nystartad fanfic som ni kan läsa ifatt och följa den från början. Den handlar om  Sophie och Josefine åker till Stockholm för att gå på One Directions signering men när de kommer fram så händer något väldigt spännande....

(KLICKA PÅ BILDEN FÖR ATT KOMMA TILL BLOGGEN)

 

Vi stod i solskenet utanför kyrkan och väntade på att Linnie skulle komma ut.

Det hade varit en otroligt fin begravning, men det gjorde otroligt ont att se Linnie så förkrossad och trasig. Det syntes i hennes ögon. Även om hon förökte le så var hennes ögon fortfarande ledsna.

Plötsligt kände jag hur någon la en lätt hand på min axel. Jag vände mig om och möttes av precis de ögonen. 

-Åh Linnie, sa jag och kramade ännu en gång om henne hårt. Kände hur hon långsamt drog hackiga andetag mot mitt bröst. Jag drog sakta handen över hennes rygg och andades in den söta lukten av shampoo i hennes guldblonda hår. Hon lutade sig bakåt och tittade upp på mig.

-Tack Niall, jag tror inte du förstår hur mycket det här betyder för mig. Sa hon lågt, rösten sprack på slutet och jag kunde se flera tårar rina ner för hennes kinder.

Jag visste inte vad jag skulle säga så jag var tyst och torkade bort tårarna från hennes kind försiktigt med tummen.

-Jag beklagar det verkligen, viskade jag tyst efter en liten stund av tystnad.

-Niall? Viskade Linnie mot mitt bröst.

-Ja? Svarade jag lika tyst i hennes hår.

-Kan du följa med mig hem?

 -Ja såklart.

-Tack, jag känner min bara så ensam.

-Det är klart jag gör det.

 

-

 

Vi låg i Linnies soffa. Hennes pappa hade åkt, han skulle vara borta över natten och jag förstod helt klart att Linnie inte ville vara ensam, så jag beslutade att sova över. Jag hade tagit av mig kavajen, knäppt upp skjortan och vikit upp skjortärmarna, eftersom det var lite mer bekvämt. Linnie hade bytit om till ett par jeans och en t-shirt. Jag satt halft upp och Linnie låg med huvudet i hitt knä. Jag snurrade sakta en liten slinga runt mitt finger. Ingen av oss sa något. Linnie tittade rakt ut med tomma ögon. Vi satt så länge. Ända tills jag hörde min mage kurra till. Linnie kollade upp på mig med ett litet leénde.

-Är du hungrig?

-Dum fråga, mumlade jag lite ironiskt efter som Linnie redan rest sig upp och börjat gå mot köket.

Vi kokade lite pasta och gjorde snabbt en pastasås till.

 

Vi hann kolla på en film och ligga och snacka en bra stund och bara prata innan jag började gäspa stort flera gånger i rad och Niall insisterade på att vi skulle gå och lägga oss.

•Jag känner tyngdlösheten i några sekunder innan allt blir tyst. Jag kollar frammåt och ser hur blodet strilar ner för chaförens bleka ansikte som ligger där på krockkudden. Framrutan är helt splittrad och tusen små sprickor täcker hela glaset. Jag vände förskräckt på huvudet i riktning mot Rachel. Hennes huvud hängde ner från säkerhetsbältet i en oroväckande vinkel. En stor glasbit stack in i huvudet över pannan och blodet rann nerför tinningen, kinden och halsen. Hennes gröna ögon var halvöppna och jag försökte skrika hennes namn men kunde inte få fram ett endaste ljud. Varma tårar rann ner för mina kinder och droppade ner på mina byxor men när jag såg de mörka fläckarna insåg jag att det inte bara var mina tårar, det var mitt blod. Jag kollade upp igen och såg att de gröna ögonen inte längre var gröna. De var i en klar ljusblå färg. Det var inte längre Rachel som hängde livlös i bältet, det var Niall.•

Jag vaknade och kände hela kroppen skaka. Tårarna blandades med svetten. Jag fick tillbaka känslan från drömmen och blev helt kall. Jag kollade bort mot soffan för att se Nialls lugna ansikte och slutna ögon. Jag visste inte riktigt vad jag gjorde men jag smög tyst bort till soffan och lyfte försiktigt på täcket och kröp ner. Han sov fortfarande och la en arm om mig i sömnen. Jag kände hans värme och lugna andetag. Jag kände mig lugnare och lugnare och försökte andas i samma tackt som Niall och tillslut kunde jag somna.

 

 

Jag låg i badkaret och kände värmen bränna mot huden men jag blev fortfarande inte varm på innsidan. När jag var klar drog jag på mig min pyjamas med ett par tjocka stumpor och en morgonrock över. Det hjälpte inte heller. Jag la mig under täcket och kände hur kallsvetten växte fram. Jag frös men svettades samtigigt. Jag kände hur jag skakade lätt. Jag försökte blunda men då flimrade bara bilder förbi. Blod, glassplitter, skrik, jag orkade inte mer.

Jag tog upp min mobil och gick till google bilder.

"Niall Horan" skrev jag snabbt in och sökte.

Jag möttes av Nialls glada blåa ögon och hans breda leénde med sina sneda gulliga tänder. Jag kände hur paniken och ångesten sakta sjönk undan och jag kunde äntligen somna.

 

Jag vaknade nästa morgon och insåg snabbt vilken dag det var. Jag kände illamåendet komma smygande men jag svalde snabbt ner det igen. Jag gick till toaletten för att ta en sval dusch och efter det kollade jag mig i spegeln. Var det här verkligen jag? Jag brukade aldrig se såhär risig ut, med så blek hy och mörka ringar under ögonen. Jag sminkade min lite snabbt men hoppade över mascara. Jag gick långsamt in i mitt rum igen för att ta på mig mina kläder. Jag tog på mig enkla svarta klänning och ett par svarta, tunna strumpbyxor. Det fick duga. Jag orkade inte tänka mer på det just nu.

Nere i köket satt pappa tyst med sin kaffekopp. Jag sa inte heller något och tog inte heller något att äta till frukost. Det kändes som om min magsäck var ihopknuten till en enda stor knut som bara låg där som en enda klump.

 

Jag klev in i den ljusa kyrkan. Solen sken in genom de färgade fönsterna rakt ner på den vita kistan. Det stod ett stort foto på Rachel där hon log stort och hennes solbrända hy fick hennes tänder att se otroligt vita ut.

Jag kände illamåendet komma för jag visste att den bilden var tagen i mitten av denna sommaren samma dag som vi fick veta att vi vunnit tävlingen.

 

Jag kände pappa putta till mig lätt i sidan och nickade mot kyrkbänken näst längst fram. Jag tittade på allt folk som kommit, alla som satt på bänkarna med ledsna miner och tårfyllda ögon. Alla hade kommit hit för Rachels skull. Mina ögon fastnade vid en speciell blond frisyr som jag till och med kände igen bakifrån. Jag kände hur illamåendet och kallheten försvann en sekund. Jag tittade på honom när jag gick förbi och jag gav mig ett leénde. Ett ledset leénde men ett leénde. Jag gick fram till honom och han reste sig upp. Han drog in mig en lång kram och jag lät mina tårar falla. Han kramade om mig hårt och smekte lågsamt över mitt hår. Efter en stund som kändes som en evighet släppte vi taget om varandra. Jag torkade snabbt bort några tårar som ran över mina kinder. Jag såg hur de andra killarna och Claire också rest sig upp och jag kramade dem med men inte lika länge. Alla killarna var klädda i svarta kostymer och Claire hade en svart klänning liknande min. Jag blev så otroligt glad över att de var här. Det hade varit Rachels velat.

 

Jag satt på bänken näst längst fram brevid min pappa och killarna satt några rader bakom oss. Jag kunde inte koncentrera mig inte så mycket om vad prästen sa. Men när han plötsligt nämde mitt namn stelnade jag till.

-Nu ska Rachels vän Linnie spela en låt för oss på pianot.

Jag gick långsamt fram och satte mig bakom pianot. Lät fingrarna vila över tangenterna och tog ett djupt andetag. Jag kollade ut över publiken och mötte Nialls varma blick i endast några sekunder. De sekuderna gjorde mig modigare. Jag tog ännu ett djutp andetag för att sen börja spela.

När jag var klar gick jag skakande ner och satte mig igen.

Jag hade klarat det.