fiveboysstories

   

 

 

Linnies Perspektiv

Jag satt ensam på bänken och såg hur dom andra från klassen strömmade ut ur klassrummet. Jag böjde huvudet neråt för att dra åt mig så lite uppmärksamhet som möjligt. De andra gick och det var helt tyst i korridoren. Det enda som hördes var klockan på väggen som tickade för varje sekund som gick. Jag satt med huvudet i händerna och snyfftade när jag plötsligt kände hur någon la en lätt arm om mina axlar. Jag ryckte till av den oförberädda beröringen och tittade upp och möttes av ett par oroliga bruna ögon. Claire.

-Hur mår du? frågade hon alvarligt men jag hann inte svara förens hon fortsatte:

-Åh, villken dum fråga! Jag fattar att du mår skit, så dum är jag inte.

Jag kunde inte låta bli att le, Claire var så spontan och lättsam som jag alltid velat vara.

-Jag vet alvaligt talat hur jag mår, svarade jag och Calire nickade.

 

Claires perspektiv

 

-Vad hände, eller vill du berätta? Frågade jag försiktigt.

Linnie nickade och trokade tårarna.

-Det var för två veckor sen som jag och Rachel vann en tävling att få träffa killarna i One Direction. Vi sov över kvällen innan och båda var jättenervösa för att få träffa dom. På morgonen kom en taxi och hämtade oss och sen, sen hände olyckan, sa hon och snyfftade till. Jag kramade om henne och hon fortatte:

-Sen vaknade jag på sjukhuset och fick reda på att Rachel dött och då rasarde allt. Och sen, sen, Hon kunde inte hålla allt innom sig längre utan brast ut i så häfftiga snyfftingar så hon skakade. Vi satt tysta och jag fick tid att tänka, skulle jag berätta om mig och Harry? Då skulle hon kanske tro att jag bara ville skryta, nej jag väntar med att säga det. Det kommer nog ett bättre tillfälle.

-Såja, sa jag och klappade Linnie lätt på axeln i ett försök att trösta henne.

Hon drog några djupa andetag och log lite mot mig.

-Vad har vi för lektion, eller skulle haft, nu? Frågade hon och skrattade lite.

-Ehm, jag vet inte, jag har inte lärt mig schemat än, det brukar ta mig ungefär ettår och då har man redan hunnit få ett nytt. Sa jag och log.

-Samma här, sa Linnie och såg gladare ut.

-Du, har du lust att ta en fika efter skolan? frågade jag plötsligt, utan att tänka efter. Men Linnie var en sån otroligt snäll och gullig så det kunde ju inte bli annat än bra.

-Jättegärna, sa Linnie och sken upp.

-Bra! Vad roligt, sa jag och log mot Linnie och hon log tillbaka mot mig.

Plötsligt öppnades dörren till korridoren och en kvinna i 35-års ålder kom in.

Hon hade långt blont uppsatt med en klämma i nacken och en lång svart kofta över sin aprikosfärgade blus. Hon hade ett snällt utseende men just nu var hennes blick en aning orolig.

-Är det ni som är Claire och Linn?

-Linnie, rättade jag, och ja det är vi.

-Jag heter Sarah och är eran musiklärare, men varför kommer ni inte till lektionen? Har det hänt något?

-Om det har, mumlade jag tyst och en aning ironiskt. Det var inte meningen att Sarah skulle höra men det verkade hon göra ändå.

-Är det något ni vill prata om?

 

Linnies perspektiv

 

Jag nickade långsamt. Jag vet inte varför men jag kände direkt att jag kunde lita på Sarah.

Jag berättade samma historia som jag berättat för Claire en liten stund tidigare. Den här gången var jag lugnare och karade mig med bara några tårar.

-Men gud vad hemsk! Lilla gumman hur mår du? Utbrast Sarah när jag var klar.

-Jag vet inte riktigt. Svarade jag, och det var sant jag visste inte hur jag mådde. Det var så blandat: Jag var glad över att Claire och jag skulle och fika i eftermiddag, lättad över att jag berättat för en lärare och såklart arg och ledsen över att den där idiotläraren Mrs Cole.

-Men jag sätter er på gilltig frånvaro men låt det inte bli en vana, sa Sarah och log vänligt.

-Kom nu så går vi ner till resten av klassen i musiksalen.

Claire och jag nickade och sen följde vi efter Sarah i korridoren.

Musiksalen var stor men en massa instrument. Jag tittade mig runt i rummet och såg resten av klassen sitta på stolar på andra sidan salen. Claire och jag satte oss på två lediga stolar och kollade på Sarah som började prata.

-Så, nu är alla samlade. Den här terminen kommer vi att lära oss grunderna för att kunna spela de olika instrumenten. Föresten, är det någon av er som spelar något?

Jag räckte blygt upp armen.

-Linnie, vad roligt! Skulle du vilja spela något för oss?

-Javisst, svarade jag och började ta mig fram mot pianot på mina kryckor. Jag satte mig till rätta på pianostolen och lät mina fingrar vila en sekund på dom vita tangenterna innan jag började spela. Jag började spela låten jag senast haft som läxa: A thousand miles av Vanessa Carlton. Mina fingrar röde sig snabbt över pianot och för första gången på länge kände jag mig glad på riktigt. Jag visste att om Rachel hade sett mig nu hade hon varit jättestolt. Det var hon som fått mig att inte ge upp när det ar svårt och jobbigt. Hon hade alltid peppat mig när det gäller pianospeladet. Men nu insåg jag det jag inte sett förut. Det var här jag hörde hemma. Vid pianot.