fiveboysstories

Linnies perspektiv

Jag öppnade ögonen men det var så ljust så jag stängde dom snabbt igen.  Jag kisade lite och den här gången gick det bättre. Jag kunde utskilja en tv, en bänk med en massa blommor på, jag vände sakta på huvudet och såg pappa och min faster Carmen sitta i två fåtöljer och prata lågt.  Carmen var pappas lilla syster och 25 år gammal.  Vi hade alltid varit väldigt tajta, speciellt sen när mamma flyttade då jag bara var 8 år så var hon lite som en storasyster för mig. Det är hon fortfarande. Pappa såg att jag hade vaknat och gick snabbt fram till sängen där jag låg.
-Åh lilla gumman! Jag har varit så orolig. Utbrast han och kramade om mig.
Jag kände mig lite förvirrad. Vad hade egentligen hänt? Jag frågade pappa.
-Kommer du inte ihåg? Frågade han oroligt. Du och Rachel var med om en olycka och nu är vi på sjukhuset.
 Jag försökte minnas och plötsligt fladdrade en massa bilder upp. Jag såg blod, glassplitter, chauffören ligga blodig mot krockkudden, Rachels bleka kropp hänga lealös i säkerhetsbältet. Rachel. Hur gick det med Rachel?
-Hur mår Rachel?
Pappa tittade ner och såg ledsen ut och sa:
-Hon klarade sig inte.
Jag kände hur hela min värld rasade samman. Jag började gråta förtvivlat. Ångesten växte och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Hon kunde inte vara död! Pappas mobil ringde. Han torkade bort några tårar, harklade sig och svarade. Han gick ut ur rummet. Carmen satte sig på sängkanten. Hennes ögon var rödkantade och sminket hade runnit ut en aning.
-Det går inte! Hon kan inte vara död! Snyftade jag.
-Nä, jag kan inte heller förstå det. Sa Carmen.
Jag kände hur paniken växte. Jag var tvungen att göra något. Jag kunde inte bara ligga still och tänka på det.
-Carmen, får jag låna din mobil?
-Javisst, här. Sa hon och räckte mig hennes telefon.
Med skakande händer öppnade jag Spotify och satte på One Thing. Jag kände hur hela kroppen slappnade av. Jag slutade gråta och lyssnade bara på musiken. Jag lyssnade på min spellista One Direction<3 om  och om igen innan jag tillslut somnade.

Nialls perspektiv

*Brr, brr, brr* Jag vaknade av att mobilen vibrerade på nattygsbordet. Jag kollade på displayen, Louis.
-Hej, svarade jag.
-Hej, vart är du? Sa Louis stressat.
-I min säng, vadå?
-Men åhh… Vi ska ju vara i studion vi kl.11. idag ju!
Jag tittade snabbt på klockan, 10.47
-Oj det hade jag glömt! Men kan du säga att jag kanske kommer några minuter sent. Sa jag medan jag försökte dra på mig ett par byxor med en hand.
-Okej, hejdå! Sa Louis.
-Hejdå!
Jag slängde snabbt på mig en T-shirt och sprang ut i köket och tog en banan som låg framme. 
Jag tog på mig ett par skor och tog på mig en Hoodtröja och gick ut på gatan och vinkade åt mg en taxi. Jag satt i baksätet och plötsligt fladdrade tjejen i olyckan upp i mina tankar. Borde vi inte göra något? Kanske skicka en bukett med blommor eller bara ett enkelt kort? Taxin stannade och jag klev ut. Jag kollade snabbt på klockan innan jag gick in i den stora byggnaden där vår studio låg. 11.04.
Woow! Det var snabbt!
Killana sa ingenting när jag kom in, de bara tittade på mig med menande blickar och suckade överdrivet högt. Vi började jobba och jag han inte berätta för dom om min idé. Tillslut var det en paus och då kom jag att tänka på det igen.
-Hallå, borde vi inte typ skicka ett kort till den där tjejen eller typ lite blommor eller något?
-Nej! Jag har en mycket bättre idé! Sa Louis hemlighetsfullt.