fiveboysstories

Linnies perspektiv

Jag vaknade av att solen sken igenom dom ljusa gardinerna. Jag vände mig om och kollade på klockan som satt på väggen. Den visade 09.45. Okej, pappa skulle komma och hämta mig om 45 minuter. Jag tog upp min mobil för att ha något att göra. Jag kollade lite vad jag hade för musik. Det högg till i mitt hjärta när jag såg vilken låt som stod högst upp på listan mest spelade. Det var min och Rachels favoritlåt Fix you, med Coldplay. Vi hade lyssnat på den hur många gånger som helst, och sjungt med så högt vi kunde. Vi lyssnade på den glada som ledsna och pigga som trötta. Jag klickade på den och den började spelas i mina hörlurar. Jag lyssnade på texten:

And the tears steaming down your face

When you lose something you can't replace

When you love someone but it goes to waste

Could it be wose?

Jag lyssnade på den om och om igen och tillslut satt jag bara och grät så jag skakade, hur kunde detta hända? Hur kunde Rachel vara död!? Hur kunde hon som alltid skulle stå vi min sida bara försvinna? Försvinna för alltid? Jag kan bara inte förstå det! Jag höde hur det knackade på dörren och en sjuksköterska och pappa kom in.

-Så Linnie nu ska du få åka hem, Sa sjuksköterskan och log.

-Äntligen! sa jag och torkade bort tårarna, drog några hackiga andetag och reste mig upp på underarmarna.

-Då gumman tycker jag vi åker, sa pappa och log ett leénde som inte nådde hans ögon.

Jag tog på mig mina mjukisbyxor och en t-shirt. Sedan hoppade jag i fram de långa vita korridorerna på mina kryckor.

Väl hemma såg allt likadant ut, klasen med dom bruna bananerna på köksbänken och tidningen på soffbordet. Innan jag åkte till Rachel för att sova över trodde jag att det här skulle bli de bästa dagarna i mitt liv, tvärtom det blev en mardröm. Direkt när jag kom hem gick jag upp på mitt rum och la mig på sängen. Jag kollade på alla poster som jag hade satt upp på väggen. Niall såg annorlunda ut. Jag hade inte tittat så noga på honom innan men nu kunde jag tydligt se vissa detaljer som jag inte sett förut, han lilla glimt i hans blåa ögon och att han inte tandstälning på hans charmiga sneda tänder. Det var något speciellt med Niall, men jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Jag vaknade ur mina dagdrömmar av att telefonen ringde. Jag sträckte mig mot natttygsbordet, tog upp mobilen och svarade:
-Hej det är Linnie.
-Hej Linnie det är Carmen, hur mår du?
-Sådär, svarde jag ärligt.
-Mm.. Jag förstår det, men vad gör du imorgon?
Jag var tvungen att tänka efter.
-Inget tror jag, men vad är det för datum?
-Det är måndag den 24, svarade Carmen.
Jag kände hur det bildades en hård klump i magen.
-Jag kan inte föresten, jag börjar skolan då, sa jag. Jag och Rachel skulle gått i samma klass, men ska jag gå dit själv? Tja det fick väl bli så, jag hade ju inget annat val eller? Jag kunde väl inte skolka? Carmen avbröt mina tankar.
-Hallå, är du där?
-Jaa, ja jag utdraget.
-Så bra, men vad säger du om det?
-Om vad? Frågade jag och det känndes som jag missat något.
-Vi kan väl gå och ta en fika när du slutar eller? Sa Carmen otåligt.
-Ja det kan vi göra men vi kan väl höras när jag slutat?
-Det blir jättebra! Hejdå!
-Hejdå! Sa jag och la på. Jag la mig ner i sängen igen och jag kunde känna hur ögonlocken blev tyngre och tyngre tills jag till sist inte orkade hålla dem uppe.  

Jag vaknade av att pappa knackade på dörren till mitt rum och sa att det var dax att stiga upp. Jag kopplade snabbt, det var måndagmorgon och jag skulle snart behöva gå till skolan. Jag tog en snabb till ut genom fönstret, det var soligt ute så jag bestämde mig för att ta på mig ett par mörka jeansshorts och ett ljusblått linne. Jag borstade snabbt igenom mitt långa blonda hår och lät det hänga ner över axlarna. Jag hoppade över att sminka mig och gick direkt ner till köket istället. Jag tog fram flingor och mjölk, hällde upp det i en skål och satte mig mittemot pappa som läste tidningen. När jag var klar borstade jag snabbt tänderna och tog på mig en sko eftersom jag hade gips på den andra. Jag ut igenom dörren och börjademhoppa till den närmast busshållplatsen som bara låg några hundra meter ifrån mitt hus. Jag klev på rätt buss och satte mig på den närmaste stolen. Efter ungifär 10 minuter var jag framme vid min nya skola. Jag skulle börja på en ny skola med en helt ny klass.
Sakta började jag röra mig mot den stora byggnaden.

Så, här är kapitel 6, förlåt för att ni fått vänta men "mitt liv kom imellan" och jag har inte haft någon som helst skrivlust förens nu..  Ha det gött:D