fiveboysstories

Linnies perspektiv

Nu hade hela skolveckan gått. Jag hade varit en del med Claire men inte träffat killarna något mer. Jag hade inte kunnat konsentrera mig något bra i skolan för jag hade legat uppe hela nätterna och gråtit mig till söms.

Jag satt på bussen på väg hem efter skolan. Jag satt med två säten för mig själv. Plötsligt kände jag mig otroligt ensam. Jag brukade alltid sitta brevid Rachel och vi brukade sitta och prata om allt.

Jag tog upp min mobil och mitt headset och satte hörlurarna i öronen. Jag satte på musik på högsta volymen, så högt att jag inte ens kunde höra mina egna tankar eller uppfatta vad jag lyssnade på för musik.

 

Jag slängde mig på soffan. Jag hade gått ifrån en timme idag i skolan för att kunna åka till sjukhuset och ta av mitt gips. Jag skulle fortfarande gå på kryckor men jag skulle gradvis börja stödja mer och mer på benet. La mig ner och kände hur känslorna av att vara ensam kröp fram. Fan! Vaför? Jag hatar att det här! Jag kunde känna tårarna bränna innanför ögonlocken. Varför skulle jag gå ensam genom detta. Jag kom på att jag inte var helt ensam. Jag hade Claire. Hon sa att jag alltid kunde ringa henne och just nu behövde jag bara få prata med någon. Jag tog snabbt fram min mobil för att ringa Claire men ingen svarade. Jag ringde igen och igen men det pep bara upptaget. Jag tog för givet att hon var med Harry en fredagskväll som denna. Snabbt letade jag upp Nialls nummer i hopp om att kunna få Harrys nummer av honom. Jag skickade ett snabbt sms till honom.

Niall svarade snabbt:

Det blev ett långt känslosamt samtal på skype. 

-Hur mycket är klockan? frågade Niall.

-Halv sju? vadå?

-Oj! vi har ju liksom pratat sen klockan tre.. sa han och skrattade lite.

-Har du något att göra resten av kvällen? frågade han sedan lite nervöst.

-Nee.. det tror jag inte. svarade jag.

-Vill du komma till mig och titta på fim? frågade Niall snabbt.

-Eh, javisst. Svarde jag lite förvånad över att han frågade
.-Alltså du behöver inte om du kan, eller vill. Sa han tyst.

-Det är klar att jag vill! Jag tar en buss om typ tio minuter så är jag hos dig om en halvimme?

-Haha! Okej! Vi ses då! Hejdå!

-Hejdå!

 

Jag gick in till mitt rum för att snabbt byta till en tjock ljusgrå sticka tröja. Sedan gick jag ut i köket där pappa satt och läste tidningen.

-Jag åker till en kompis ikväll. Sa jag medans jag hämtade min mobil som legat på laddning och la den i min högra bakficka. 

-Kom inte he allt försent bara. Mumlade pappa utan att ens titta upp från tidningen.

-Det ska jag inte, svarade jag och böjde mig ner och kramade om honom när jag gick förbi.

-Hejdå! sa jag på väg ut genom dörren,

-Hejdå gumman, ta hand om dig. Hörde jag pappa säga när jag gick ut i hallen.

-Jag tog på mig min vinröda halsduk och drog snabbt på mig min svarta höstjacka och mina kängor inann jag gick ut genom dörren.

På något konsigt sätt pirrade det till i magen när jag tänkte på att jag skulle och träffa den gulligaste killen som finns, Niall Horan.