fiveboysstories

 

 

 

Jag såg hur Linne blev likblek i ansiktet och hur hon började skaka. Hon hade blicken stadigt fäst på vägen framför oss. Jag tittade på vägrn och förstod genast vad det var. Jag tänkte inte efter utan svängde snabbt i på en liten sidoväg och struntade totalt i hur mycket dom andra bilarna tutade på mig, jag var bara tvungen att ta mig och Linnie från den stora vägen. Jag parkerade snabbt vid sidan av vägen och kollade mot Linnie. Hennes underläpp började skaka och tårarna strömade ner för hennes bleka kinder. Hon skakade kraftigt av snyftningarna. Jag viste inte riktigt vad jag skulle göra men jag lutade mig över sätet och gav henne en lång kram. Jag kände hur hon snyfftade mot min axel och jag drog lugnande med handen över hennes rygg.

-Det är lugnt, jag finns här, det är ingen fara. Viskade jag i hennes mjuka guldblonda hår.

-Förlåt! viskade hon tyst.

Jag blev vörvånad över vad hon sa.

-Vad har du att säga förlåt för? frågade jag och tog tag om hennes axlar. Hon tittade upp på mig och för ett ögonblick fick vi ögonkontakt men snabbt vek Linnie undan med blicken och ryckte på axlarna.

-Jag vet inte, men jag känner mig bara till besvär och som ett jobbit efterhängslet fan som bara gråter hela tiden. mumlade hon och tittade ner i sitt knä.

Jag blev upprörd av det hon sa. Det var ju inte alls så, tvärtom, jag tror nog nästan jag gillade henne.

Jag la två fingrar under hennes haka för att kunna lyfta upp hennes huvud så våra blickar möttes och jag tittade in i hennes klara blåa ögon.

-Tänk aldrig så igen! sa jag bestämmt och hon nickade och torkade bort några tårar med tröjarmen.

Jag kramade om henne hårt och njöt av att få ha henne i mina armar.

 

 

Jag kände mig på något obeskivligt sätt så trygg hos Niall. Han kramar kändes så värmande och det han sa så betydelsefullt. 

Niall spände fast sig igen och startade bilen. Jag tog snabbt på mig mitt säkerhetsbälte och kollade rakt fram på vägen. Niall körde på en väg som jag inte kände igen, förmodligen körde han denna omvägen för min skull.

Vi var framme utanför min faster Carmens höga lägenhetshus. Jag vände mig om mot Niall.

-Hejdå Niall och tack så mycket för all hjälp, du anar inte hur mycket det betyder. Sa jag sanningsenligt.

 -Det var så lite, hejdå! Svarade Niall och log så hans ljusblå ögon glittrade till.

Väl inne i Carmens lägenhet kom Collin spingande mot mig med ett stort leénde på läpparna. Collin var Carnems son och ett och ett havlt år gammal.

-Jinnie! Ropade han med nappen i ena mungipan och kastade sig i min famn.

-Hej gubben, sa jag och klappade honnom lätt på huvudet och kände hans lena hår mellan mina fingrar. När jag kollade upp igen hade Carmens pojkvän Eric kommit in i hallen.

-Hej Linnie, vad roligt att se dig! sa han och gav mig en kram.

-Carmen pratar i telefon men hon kommer nog snart, men maten är klar så vi kan väl börja äta lite medans det är varmt? fortsatte han sedan.

-Spagetti! ropade Collin och sprang mot köket.

-Ska vi ta det som ett ja? frågade Eric.

-Haha! Ja, jag tror det, skattade jag.

Vi satte oss vid det dukade matbordet och Eric började lägga upp mat åt Collin. Det blev spagetti och köttfärssås, Collins favoriträtt.

Eric och jag satt och pratade om lite allt möjligt och Collin satt och lekte lite förstött med maten när Carmen kom in i köket med rödgråtna ögon och utrunnen mascara.

-Jag pratade med Rachels mamma, om begravningen. Sa hon tyst.

Jag kände hur mitt glada humörsjönk som en sten och hela jag blev matt. Begravnig, jag hade inte ens orkat ttänka på hur jobbigt det skulle bli.