fiveboysstories

Jag tappade aptiten och fick kämpa för att hålla tårarna tillbaka. Skulle jag kara att sitta där i bänken och se den där stora kistan där framme och veta att Rachels döda kropp ligger där i. Plötsligt kände jag hur allt jag hade ätit idag for upp i halsen och jag sprang så fort jag kunde till toaletten. Jag kunde inte hålla tårarna tillbaks utan kände hur dem för tredje gången idag strilade ner för mina kinder. Plötsligt var all den värme som Niall och Claire hade gett mig som bortblåst och jag kände mig lika ensam som innan. Jag satt ihopkurad brevid toalettstolen och kände mig tom, tom på känslor men något som jag hade mycket av var tankar. De virvlade runt i mitt huvud men jag kunde inte sätta fingert på vad de handlade om. När jag precis snörvlat till knackade det på dörren.

-Linnie, får jag komma in? Jag hörde att det var Carmen så jag torkade mig under ögonen med min tröjärm.

Hon öppnade försiktigt dörren men jag orkade inte ens titta upp, jag orkade inte se hennes rödflammiga ansikte eller hennes fuktiga tröjärmar. Jag orkade inte mer. Inte mer ledsenhet. Carmen satte sig tyst brevid mig och klappade mig på axeln. Vi satt tysta en stund men sen bröt Carmen tystnaden genom att säga:

-De ville gärna att du skulle spela något på begravningen.

Det kändes som om någon slagit mig hårt i magen.

-Hur fan tänkte du att jag skulle klara det!? Jag som kämpar för att ens komma dit, och så ska jag sitta där framme och spela.. fräste jag högt men ångrade mig direkt. Det var ju barnsligt att vara arg på Carmen som inte ens gjort något.

-Förlåt, mumlade jag tyst.

-Det gör inget, jag förstår att du känner så, men du kan väl tänka på saken? jag tror att du kommer ångra dig om du inte gör det. Svarade hon lågt.

-Ja, det ska jag göra. Men nu måste jag hem och.. tänka. Svarade jag och reste mig långsamt med hjälp av mina kryckor.

-Det är okej, sa Carmen och hjälpte mig lite på traven.

-Vill du ha skjuts hem? frågade hon vänligt.

-Nejtack, svarade jag. Jag tar tunnelbanan.

-Säker?

-Ja, men tack ändå. Hejdå! sa jag innan jag gick ut genom dörren och började ta mig mot hissen.

 

Väl hemma satte jag mig direkt vid pianot. Vad fan skulle jag spela för låt på en begravning. Då slog det mig, jag skulle spela våran låt. Fix you. Det skulle bli svårt men det var det värt. Jag spelade och spelade men det funkade inte. Men jag gav inte upp. Jag spelade tills fingrarna värkte och tårarna var slut men jag klarade det fortfarande inte. Vad skulle jag ta mig till?

 

 

Jag stod i Harrys kök och hackade grönsaker medans Harry gick in till hans sovrum för att byta om. Plötligt kände jag hur Harry kom upp bakom mig och la sina händer på mina höfter. Jag rodnade en arning men drog snabbt upp axeln mot kinden när Harry började kyssa mig i nacken. Jag började fnissa hysteriskt men plötskigt kände jag hur det svet till rejält i mitt vänstra pekfinger. Jag kollade ner och såg att hela fingret var täckt med blod. Då kom smärtan. Det dunkade och sved.

-Aj, jag tror jag skar mig. Sa jag lugnt för att inte oroa Harry i onödan för jag visste ju att det inte var så djupt.

-Tror? frågade Harry lite retsamt men sen kollade han ner på mitt finger och spärrade upp ögonen.

-Men herre gud! Förlåt! Här, ta lite papper. Sa han snabbt och hämtade lite huhållspapper. Jag höll det för fingret och såg hur det snabbt färgades rött. Harry tittade med stora ögon på det.

-Alltså Harry det är lungt. Jag lovar. Det brukar blöda mycket i fingrarna för där har man bra blodcirkulation. Jag kom på mig själv med att säga det mest för att lugna Harry.

-Men du kan ju inte gå runt med ett jävla papper runt fingret hela kvällen! sa Harry frustrerat. Nu går jag och hittar ett plåster, tillade han bestämt innan han gick iväg.

Jag började torka undan så gott jag kunde med en hand. Snart var Harry tillbaka med två plåster i högsta hugg.

-Här! Louis hade dem i sin väska. Sa han triumferande. Jag kunde inte låta bli att se åt honom.

-Dr. Styles här, vad kan jag hjälpa till med, sa han med tillgjord röst och blinkade flörtigt med ena ögat.

Han plåstrade om mig och sen gav han mig en lång kyss och jag kunde känna hans tunga snudda vid min och min puls ökade så det dunkade snabbare i mitt skadade finger.

-Jag älskar dig, viskade Harry mot mina läppar.

-Jag log och lutade mig tillbaks och tittade in i hans gröna klara ögon.

-Jag älskar dig med. Svarade jag innan Harry drog in mig i ännu en kyss.