fiveboysstories

Linnies perspektiv

- 1 år senare-

Jag såg Niall komma in med ännu en flyttkartong i famnen. Han satte ner den och pustade ut.
-Vad är det i den här egentligen? Frågade han roat.
-Jag tror att det är mina kläder, sa jag och skrattade lite. Du kan väl sätta den vid vår garderob?
Vår garderob. Det kändes underbart att säga så. Från och med nu delade vi på det mesta.

Harry och Claire kom också in med en stor fåtölj. De hade varit lite småstormigt mellan dem under åtet men de hade ändå alltid funnit varandra igen.

-Så, det var väl det sista? Frågade Harry smått flåsande.

-Ja, konstaterade Niall. Tack så jättemycket för hjälpen! Nu tror jag vi klarar resten själva.

-Det var så lite, svarade dem samtidigt och de log stort mot varandra.

Nu var det bara Niall och jag kvar.

Det var helt tyst i rummet och vi satt och plockade upp kläder från väskor och kartonger. Jag hörde Nialls mage kurra högt och jag kunde inte låta bli att fnissa lite åt honom.

-Hungrig?

-Ja, ska vi åka och äta någonstans?

-Om någonstans är Nandos, ja. Skrattade jag.

-Hur visste du det!? Frågade Niall med spelad förvåning.

-Det du, svarade jag lite mystiskt och sträckte ut en hand till Niall som drog upp mig på fötter.

-Kom nu, sa han och vi gick ut i hallen för att ta på oss våra skor.

Vi tog snabbt hissen ner och gick ut i den varma kvällen. Niall öppnade passagerardörren åt mig och gick sedan runt till förarsidan och satte sig bakom ratten.

Vi satt tysta och nynnade med lite till musiken som spelades på radion.

Plötsligt hördes ett intro som jag kände igen. Jag såg Nialls hand röra sig mot radion men jag hindrade honom att stänga av. Jag höll hans hand hårt i min men jag kände att jag måste klara det här. En låt. En låt som jag undvikit i ett år. Jag kan inte undvika den föralltid och idag känner jag mig stark.

Jag kände mig tom när jag lyssnat på låten. Men jag hade klarat det. Jag hade lyssnat på hela fix you.

Det kanske inte verkar vara så mycket men för mig var det en stor bit på vägen. En dag har jag klarat hela vägen, med hjälp av Niall. Min underbara Niall.

 

Hej och förlåt för det oväntade slutet. Men jag (Stina) tycker att den här är lite för personlig för att skriva två personer på och jag klarar inte att hålla uppdateringen uppe. Jet dessutom inte vart den skulle tagit vägen, den skulle förmodligen blivit för lång och då hade jag säkert tappat skrivlusten..Hoppas ni inte blir allt för ledsna..

PS: designen är konstig och så, tror jag råkade göra något med den.. men ni kan ju ignorera den tills på torsdag? då fixar underbara Ida en ny..:)