Let's face the truth. Kapitel 3.
Jag hörde väckarklockans alarm gå igång och jag fumlade trött efter den på det lilla bordet brevid min säng. Det var måndag morgon och dags att släpa sig till skolan igen. I några minuter låg jag kvar i sängen men sedan satte jag mig på sängkanten och svepte bort de lockiga hårslingorna från ansiktet. Jag suckade högt och reste mig högt för att sedan sakta ta mig till toaletten och sedan slå upp garderoben och sucka ännu en gång. Lat och bekväm som jag var orkade jag inte ta på mig något komplicerat utan slängde bara på mig ett par jeans och en t-shirt. När jag var klar fixade jag bara till håret lite snabbt och efter det gick jag ner till köket där min mamma redan satt och läste tidningen med en kaffekopp i ena handen. Hon kollade upp från tidningen och log mot mig. "Goodmorning!" Sa hon glatt och jag mumlade snabbt ett "Goodmorning" tillbaks. "Why are you so happy today?" frågade jag medans jag började bre på ett lager smör på min macka. "Nothing special" svarade hon snabbt. Jag genomskådade henne direkt och gav henne en menande blick bortifrån köksbänken. "Okey okey, I'm just so happy that you and Louis have found eachother again" erkände hon. Jag suckade. "Mum, we just talked, okay. We're not like BFF's just becuse we talked a little bit" sa jag men hoppades innerst inne att vi hade blivit vänner igen för det var något med Louis, jag vet inte vad men något med honom var det som gjorde att jag på något sätt drogs till honom.
Jag gick igenom den långa korridoren i riktning mot mitt skåp. Det var tomt för jag var sen till lektionen Jag slog snabbt och vant in koden och när jag slog upp skåpsdörren möttes jag av massor av böcker som trillade mot golvet. Jag glömde att jag hade haft så bråttom att komma bort från det här stället att jag bara slängde in alla böcker i skåpet. Jag böjde mig ner för att pocka upp alla papper och böcker som låg utspridda på golvet.”Nice job, curly” hörde jag en röst säga bakom mig. Jag kände igen rösten och behövde inte ens vända på mig för att veta vem det var som stod bakom mig. Det var Zayn. Zayn Malik, den otroligt snygga och svarthåriga mobbaren och skolans badboy som nu gick sista året. Alla var rädda för honom. Eller nästan alla, inte killarna i skolans fotbollslag. De coola populära fotbollsspelarna och de mest populära var ju såklart Louis och hans kompisar. Jag försökte ignorera Zayn och fortsatte pocka med böckerna på golvet när jag plötsligt kände ett knä tryckas hårt i min rygg. Jag tappade balansen och trillade framåt. Alla böckerna föll ner från min famn, ner på golvet igen och mitt ansikte trycktes mot skåpsdörren. Jag vände mig om för att kolla upp argt på honom. Det här var nog precis det han älskade. Att folk behövde titta upp på honom. Att han var en mäktigre människa. Det rann något varmt ner från min näsa ner mot överläppen som jag snabbt torkade bort med sidan av tröjärmen. Precis när jag öppnade munnen för att försvara mig hörde jag en annan välbekant röst. ”Get off him Zayn”.
Dadadadaamm.. Nästa kapitel kommer förhoppnisngsvis den här veckan!
Kommentera?