fiveboysstories

Jag låg i badkaret och kände värmen bränna mot huden men jag blev fortfarande inte varm på innsidan. När jag var klar drog jag på mig min pyjamas med ett par tjocka stumpor och en morgonrock över. Det hjälpte inte heller. Jag la mig under täcket och kände hur kallsvetten växte fram. Jag frös men svettades samtigigt. Jag kände hur jag skakade lätt. Jag försökte blunda men då flimrade bara bilder förbi. Blod, glassplitter, skrik, jag orkade inte mer.

Jag tog upp min mobil och gick till google bilder.

"Niall Horan" skrev jag snabbt in och sökte.

Jag möttes av Nialls glada blåa ögon och hans breda leénde med sina sneda gulliga tänder. Jag kände hur paniken och ångesten sakta sjönk undan och jag kunde äntligen somna.

 

Jag vaknade nästa morgon och insåg snabbt vilken dag det var. Jag kände illamåendet komma smygande men jag svalde snabbt ner det igen. Jag gick till toaletten för att ta en sval dusch och efter det kollade jag mig i spegeln. Var det här verkligen jag? Jag brukade aldrig se såhär risig ut, med så blek hy och mörka ringar under ögonen. Jag sminkade min lite snabbt men hoppade över mascara. Jag gick långsamt in i mitt rum igen för att ta på mig mina kläder. Jag tog på mig enkla svarta klänning och ett par svarta, tunna strumpbyxor. Det fick duga. Jag orkade inte tänka mer på det just nu.

Nere i köket satt pappa tyst med sin kaffekopp. Jag sa inte heller något och tog inte heller något att äta till frukost. Det kändes som om min magsäck var ihopknuten till en enda stor knut som bara låg där som en enda klump.

 

Jag klev in i den ljusa kyrkan. Solen sken in genom de färgade fönsterna rakt ner på den vita kistan. Det stod ett stort foto på Rachel där hon log stort och hennes solbrända hy fick hennes tänder att se otroligt vita ut.

Jag kände illamåendet komma för jag visste att den bilden var tagen i mitten av denna sommaren samma dag som vi fick veta att vi vunnit tävlingen.

 

Jag kände pappa putta till mig lätt i sidan och nickade mot kyrkbänken näst längst fram. Jag tittade på allt folk som kommit, alla som satt på bänkarna med ledsna miner och tårfyllda ögon. Alla hade kommit hit för Rachels skull. Mina ögon fastnade vid en speciell blond frisyr som jag till och med kände igen bakifrån. Jag kände hur illamåendet och kallheten försvann en sekund. Jag tittade på honom när jag gick förbi och jag gav mig ett leénde. Ett ledset leénde men ett leénde. Jag gick fram till honom och han reste sig upp. Han drog in mig en lång kram och jag lät mina tårar falla. Han kramade om mig hårt och smekte lågsamt över mitt hår. Efter en stund som kändes som en evighet släppte vi taget om varandra. Jag torkade snabbt bort några tårar som ran över mina kinder. Jag såg hur de andra killarna och Claire också rest sig upp och jag kramade dem med men inte lika länge. Alla killarna var klädda i svarta kostymer och Claire hade en svart klänning liknande min. Jag blev så otroligt glad över att de var här. Det hade varit Rachels velat.

 

Jag satt på bänken näst längst fram brevid min pappa och killarna satt några rader bakom oss. Jag kunde inte koncentrera mig inte så mycket om vad prästen sa. Men när han plötsligt nämde mitt namn stelnade jag till.

-Nu ska Rachels vän Linnie spela en låt för oss på pianot.

Jag gick långsamt fram och satte mig bakom pianot. Lät fingrarna vila över tangenterna och tog ett djupt andetag. Jag kollade ut över publiken och mötte Nialls varma blick i endast några sekunder. De sekuderna gjorde mig modigare. Jag tog ännu ett djutp andetag för att sen börja spela.

När jag var klar gick jag skakande ner och satte mig igen.

Jag hade klarat det.