fiveboysstories

Vi stod i solskenet utanför kyrkan och väntade på att Linnie skulle komma ut.

Det hade varit en otroligt fin begravning, men det gjorde otroligt ont att se Linnie så förkrossad och trasig. Det syntes i hennes ögon. Även om hon förökte le så var hennes ögon fortfarande ledsna.

Plötsligt kände jag hur någon la en lätt hand på min axel. Jag vände mig om och möttes av precis de ögonen. 

-Åh Linnie, sa jag och kramade ännu en gång om henne hårt. Kände hur hon långsamt drog hackiga andetag mot mitt bröst. Jag drog sakta handen över hennes rygg och andades in den söta lukten av shampoo i hennes guldblonda hår. Hon lutade sig bakåt och tittade upp på mig.

-Tack Niall, jag tror inte du förstår hur mycket det här betyder för mig. Sa hon lågt, rösten sprack på slutet och jag kunde se flera tårar rina ner för hennes kinder.

Jag visste inte vad jag skulle säga så jag var tyst och torkade bort tårarna från hennes kind försiktigt med tummen.

-Jag beklagar det verkligen, viskade jag tyst efter en liten stund av tystnad.

-Niall? Viskade Linnie mot mitt bröst.

-Ja? Svarade jag lika tyst i hennes hår.

-Kan du följa med mig hem?

 -Ja såklart.

-Tack, jag känner min bara så ensam.

-Det är klart jag gör det.

 

-

 

Vi låg i Linnies soffa. Hennes pappa hade åkt, han skulle vara borta över natten och jag förstod helt klart att Linnie inte ville vara ensam, så jag beslutade att sova över. Jag hade tagit av mig kavajen, knäppt upp skjortan och vikit upp skjortärmarna, eftersom det var lite mer bekvämt. Linnie hade bytit om till ett par jeans och en t-shirt. Jag satt halft upp och Linnie låg med huvudet i hitt knä. Jag snurrade sakta en liten slinga runt mitt finger. Ingen av oss sa något. Linnie tittade rakt ut med tomma ögon. Vi satt så länge. Ända tills jag hörde min mage kurra till. Linnie kollade upp på mig med ett litet leénde.

-Är du hungrig?

-Dum fråga, mumlade jag lite ironiskt efter som Linnie redan rest sig upp och börjat gå mot köket.

Vi kokade lite pasta och gjorde snabbt en pastasås till.

 

Vi hann kolla på en film och ligga och snacka en bra stund och bara prata innan jag började gäspa stort flera gånger i rad och Niall insisterade på att vi skulle gå och lägga oss.

•Jag känner tyngdlösheten i några sekunder innan allt blir tyst. Jag kollar frammåt och ser hur blodet strilar ner för chaförens bleka ansikte som ligger där på krockkudden. Framrutan är helt splittrad och tusen små sprickor täcker hela glaset. Jag vände förskräckt på huvudet i riktning mot Rachel. Hennes huvud hängde ner från säkerhetsbältet i en oroväckande vinkel. En stor glasbit stack in i huvudet över pannan och blodet rann nerför tinningen, kinden och halsen. Hennes gröna ögon var halvöppna och jag försökte skrika hennes namn men kunde inte få fram ett endaste ljud. Varma tårar rann ner för mina kinder och droppade ner på mina byxor men när jag såg de mörka fläckarna insåg jag att det inte bara var mina tårar, det var mitt blod. Jag kollade upp igen och såg att de gröna ögonen inte längre var gröna. De var i en klar ljusblå färg. Det var inte längre Rachel som hängde livlös i bältet, det var Niall.•

Jag vaknade och kände hela kroppen skaka. Tårarna blandades med svetten. Jag fick tillbaka känslan från drömmen och blev helt kall. Jag kollade bort mot soffan för att se Nialls lugna ansikte och slutna ögon. Jag visste inte riktigt vad jag gjorde men jag smög tyst bort till soffan och lyfte försiktigt på täcket och kröp ner. Han sov fortfarande och la en arm om mig i sömnen. Jag kände hans värme och lugna andetag. Jag kände mig lugnare och lugnare och försökte andas i samma tackt som Niall och tillslut kunde jag somna.