fiveboysstories

FÖRLÅTFÖRLÅTFÖRLÅÅÅÅÅÅÅÅT. JAG ÄR JÄTTELEDSEN! HELA VÅRTERMINEN VAR JÄTTTEJOBBIG OCH SEN KOM SOMMARLOVET OCH JAG KUNDE ÄNTLIGEN SLAPPNA AV. jag vet att inga ursäkter är tillräkliga för mig.. förlåt. jag måste bara ha lite motivation, så om ni tycker om vad jag gör, snälla skriv en komentar så vill jag kanske fortsätta.. bara ett enkelt "bra" skulle betyda så mycket.. JAG ÄLSKAR ER SOM VARIT KVAR! JAG ÄR VERKLIGEN INTE VÄRD ER! HOPPAS NI HAR EN BRA SOMMAR!<<3<3 

 

// PS. NÅGON SOM VERKLIGEN ÄR VÄRD FLER LÄSARE ÄR MIN VÄN HILMA SOM SKRIVER PÅ http://boysdirection.blogg.se/ //

Jag öppade ögonen och såg Danielles stora, krulliga hår och kände hennes hand vila mot min kind. Jag rodnade när jag insåg att det inte var killen i drömmen som viskat mitt namn och klappat mig på kinden. Det var Danielle som försökt väcka mig. "Good morning!" Sa hon glatt. "Goodmorning" mumlade jag och drog upp täcket över huvudet för att dölja mina röda kinder. Jag blundade hårt och försökte återkalla minnet av drömmen, killens utseénde och kanske vem var men det gick inte. Luften blev tyngre och varmare under täket och jag var tvungen att lyfta på det tjocka duntäcket och hämta lite frisk luft. Danielle var inte längre kvar i rummet, utan hade av ljudet från badrummet att dömma gått för att ta en ducsh. Jag påminndes om att det var tisdag och vanlig skoldag. Sakta makade jag mig ur sängen och drog på mig gårdagen jeans och en ren T-shirt. Jag satte mig på sängkanten och tog upp min mobil. Ett nytt SMS från Niall. "Hi mate! R u meeting me at the cafe as usual?" Jag hörde dörren öppnas och hörde tysta steg mot golvet. Jag kollade automatist upp och såg Danielle stå med en handduk lindat runt sitt hår och endast iklädd röda spetsunderkläder. Jag hade sett henne många gånger så avklädd men jag hade aldrig riktigt 'tänt' på det. Var det för att vi var vänner eller var det för att.. Nej. så kunde det inte vara. Det var bara för att vi var vänner inget annat. "Are Liam coming over tonight?" Sa jag retsamt för att glömma mina tankar och bryta tystnaden. Danielle rodnade och räckte ut tungan i en grimas. "Maybe.." sa hon och log hemlighetsfullt. Jag skrattade tyst och kollade ner på mobien igen för att svara Niall. "Nope, im at Danielle's place. See ya in school.:)". 

-

Jag satt hemma vi köksbordet efter att jag kommit hem från en otroligt lång skoldag. Den hade varit som alla andra tisdagar om det inte varit för den där drömmen som hela tiden funnits i mina tankar. Jag hade varit ganska off hela dagen och mest gått runt i mina egna tankar och en hörlur i örat. De andra hade försökt prata med mig och jag kunde hela tiden känna deras oroliga blickar bränna i nacken. Jag hade struntat i dem, de skulle aldrig förstå. Det var så svårt att förklara. Jag brukade prata om mycket med Danielle, men det här var annorlunda. Jag behövde en ickedömmande, förstående person som jag hade lätt att prata med och jag visste precis vem.

Jag är så hemskt ledsen över uppdateringen! Ska bli bättre nu. Ett stort tack till er som stannat och hoppas ni haft en bra påsk! Vill någon förlja oss på något socialt kommer länkar här:

 

Och om det är något mer får ni mer än gärna kommentera! 

// Stina och Matilda

 

 

Jag (Stina) får nog ta på mig skulden över den här extremt dåliga updateringen. Jag skulle skrivit det här kapitlet men jag får nog skylla på alla läxor, träningar, allmänt mycket sjukdom, strul med datorer och brist på skrivlust och insperation. Tror verkligen vi behöver lite peppning nu. Vi får se när nästa kapitel kommer ut men räkna inte med att det tar mer än en vecka. 

 

Jag hade precis slutat min sista lektion och skulle bara ta några böcker från mitt skåp som jag behövde med mig hem. "You're up for a night at my place? My parents is away over the night. " Danielle kom upp bakom mig där jag stod och plockade med några böcker. "Oh um, yeah! I could really use a night away from home.. Just clear my mind." Danielle kollade lite suspekt på mig men verkade släppa det lika fort. "So, you're coming with me now or..? " Hon gav mig ett lätt leende som jag inte kunde ignorera. Jag stängde mitt skåp och vände mig mot henne. "I have to fix some things at home first, but I'll come over at like.. 5?" "Yeah, perfect! See you later babe." Hon vände sig om och började gå genom korridoren och ut genom skolan.

 

Jag knackade på dörren och gick in innan någon hann öppna. "Dani? You home?" Jag ropade efter Danielle och hörde fotsteg inifrån huset. "Harry!!" Danielle sprang emot mig och omfamnade mig. Jag skrattade åt hennes barnsliga beteende och drog mig ifrån kramen. "You know it was like an hour and a half since we saw eachother? I've not been away for a whole lifetime!" Vi båda skrattade och jag sparkade av mig skorna och hängde upp min lite tjockare jacka som jag hade valt då det hade börjat bli riktigt kallt ute om dagarna. 

När vi kom in i Danielles rum, som var ganska simplet, ett skrivbord, en hylla, en säng, ja ganska normalt, så lade  jag mig på hennes säng och studerade det vita, egentligen ganska ointressanta, taket. 

"Did sometihing happen in school today Harry?" Danielles röst lät inte sådär glad och framåt som den brukar och jag ville knappt vända på huvudet för att se hennes ansiktsuttryck, men jag tvingade mig själv. "Eh, y'know. Nothing really.. No big deal."  Hon såg på mig med en allvarlig min och jag kände att jag inte kunde ljuga för henne mer.. Hon var ändå min bästa vän. "Okey fine!" Jag suckade en aning innan jag fortsatte. "Zayn and some matcho guys pushed me and then Louis Tomlinson and Ethan Dewey came and should act some stupid superheroes? I could've handled it on my own!" Jag kände hur irritationen steg inom mig och slog min handflata i sängen för att avreagera mig en aning, vilket inte fungerade särsklit bra. "And then Zayn called Louis some "Fucking football player" and "Gay" and then Louis became all wierd and yeah. Told you it was not a big deal, yeah?" Danielle kollade på mig med en aning förvånad blick. "Harry you were bullied!?" Jag vände snabbt på huvudet och såg när hon satte sig rakt upp i fotöljen som hon hadde halv suttit i. "I would not put it that way Dani.." Innan jag hann försvara mig mer så fortsatte Danielle. "Harry this is serious! You should go talk to someone?" "No I don't thinks that's necessary." Jag skakade lätt på huvudet och snegalde lite åt hennes håll. "But--" Jag avbröt henne innan hon hann protestera. "Oh for godness sake Danielle! Let it be. I'll fine! See?" Jag ställde mig upp och hoppade runt lite för att demonstrera att jag mådde bra. Danielle skrattade åt min, lite sarkastiska, handling. Det blev tyst en sund efter att vi hade skrattat innan jag kände att jag började bli hungrig. Jag kände hur det kurrade till i magen och tydligen så hördes det väl iochmed att Danielle kollade på mig med road blick. "Time for pizza?" "Always!!" Jag hoppade upp ur sängen och vi gick båda ner i köket och ringde efter pizza.

 

Vi satt vid matbordet och jag var så mätt att jag höll på att spricka. Jag hade ätit nästan en hel pizza själv och satt nu och förhandlade med mig själv om jag skulle äta upp den sista kanten eller inte. Danielle hade ätit nästan lika mycket som jag. Hon kunde nästan äta hur mycket som helst men fortfarande vara smal och snygg. Det var kanske i och för sig inte så konstigt för hon tränade mycket och dansade nästan varje dag i veckan. Hon suckade högt, sköt bak stolen och lutade sig bakåt. "Shit" mumlade hon. "Hm?" Jag kollade på Danielle med en undrande blick. "Haha, no, I just thought of how much Niall should've eaten.." Sa hon med ett roat leende. Jag började skratta åt hennes tanke. Niall kunde verkligen äta hur mycket som helst. "I bet he would eat all this, even more, and still be hungry" skrattade jag och Danielle höll på att sätta den tuggan hon precis tagit i halsen. Hon hostade och skrattade så tårarna sprutade. Vi skrattade nog mer åt hennes misstag än konstaterandet. "By the way, how is it going with Liam?" Frågade jag när skrattattacken lagt sig. "Uhm.. Just.. Fine." svarade hon och rodnade smått. "So, how long have you gone? Have you.. You know.." Frågade jag igen och lade till ett litet retsamt leénde. "Harry!?" Tjöt hon gällt. "Ugh! Your litte pervo". Jag skrattade åt henne och eftersom jag kände henne så väl så visste jag precis vad jag skulle göra. Min stol trillade nästan bakåt när jag hastigt reste mig upp för att fly. Danielle var tätt inpå mig när jag sprang upp för trappan och sen in på hennes sovrum och slängde mig i sängen men händerna över huvudet. Danielle hoppade genast på mig och gränslade mig över min mage, tog tag i närmsa kudde och tryckte den över mitt ansikte en stund innan hon tog bort den och skrattade.Hon rodnade som en galing när hon böjde sig fram för att viska i mitt öra "yes we have, a lots of times" för att sedan fnittra till och kliva av mig.

Jag var otroligt glad över att ha Danielle, utan henne hade jag aldrig heller träffat hennes pojkvän Liam och hans kompis Niall som nu var två av mina bästa vänner. Det var underbart att ha en sån bra och trogen vän att kunna snacka om allt och ha roligt med. Allt kändes toppen men jag hade fortfarande en konstig känsla. Det fanns något där. Något som tyngde mina axlar och bekymrade mig men jag kunde inte sätta fingret på vad.

---

Hejhopp! Ni kan fortfarande bli bättre på att kommentera men vi är jätteglada över dem vi fått.. Ni sak veta att ju mer ni kommenterar vad ni tycker ju mer taggade blir Matilda och Jag på att skriva och då får ni förmodligen ni bättre uppdatering.. *Bara ett litet tips liksom*.

Men här har ni i alla fall det här kapitlet. Förlåt för att det kommer lite sent men det har varit mycket nu, allt ifrån friluftsdagar och läxor till långa träningar och för lite skrivlust/ insperation/ ork, you know.. 

//Stina och Matilda.

Jag kollade upp och såg Louis stå med amarna i kors och en bestämd min. Snett bakom honom stod hans kompis och lagkamrat Ethan. Jag kollade sedan upp på Zayn som såg lite förvånad ut. Han mumlade argt något men de enda orden jag kunde urskingra var ”fucking fotballplayer” och ”gay”. Jag tror att Louis också hörde det för han fick ett konstigt ansiktsuttryck och såg plötsligt förnedrad ut. Det var ju lite komiskt att Zayn sa att de var gay för vad jag vet har ju Ethan hans flickvän Hannah och Louis kan välja och vraka bland alla tjejer på hela skolan men han har tydligen inte hittat någon tillräckligt bra här än. Innan jag visste ordet av tog Louis ett stort steg framåt och höjde näven men innan han hann slå puttade Ethan undan honom och tog tag i honom. ”What the hell are you doing!?” Frågade Louis argt och frustrerat. Ethan svarade inte utan bara släpade iväg honom i den tomma korridoren. Jag satt tyst kvar på golvet vid skåped och såg Zayn lunka iväg åt andra hållet. Jag satt kvar i min position på golvet utan att röra mig. Vad hade egentligen hänt? Innan jag hann tänka mer öppnades dörren till vårat klassrum och högljudda elever strömmade ut. Jag såg Danielles stora lockiga hår och Nialls blonda kaluffser precis innan jag mötte deras oroliga blickar. De skyndade sig fram till mig och satte sig på huk brevid mig. "Oh my god, Harry! What are you doing!?" frågade Danielle och synade mig med hennes stora bruna ögon. "Oh.." sa jag för att spara tid och hinna fundera ut vad jag skulle säga. Skulle jag berätta och att Louis hade försvarat mig och försökt slå Zayn eller skulle jag försöka avdramatisera det lite? "I just got some noseblod when i walked to school and then i went to the nurse and then i got back here and it was ony ten minutes left on the lesson so i thought it wasn't any idea to join you" berättade jag sedan. Niall och Danielle tittade misstänktsammt på mig och utbytte sedan en bick med varandra. "Were is Liam?" frågade jag för att byta samtasämne, villket verkade funka. "His sick today" sa Niall. Vi sa inte så mycket mer utan de hjälpte mig bara att pocka upp alla papper och böker från golvet och informera mig om villken vår nästa lektion var. Elevensval: Franska. Jag suckade högt och skilldes sedan från mina vänner som hade andra val.

Jag gick långsamt mot klassrummet där vi skulle ha franskalektionen. Jag såg alla elever stå eller sitta på bänkarna och prata glatt med varanda och där, där var han. Louis. Inte ens en blick gav han mig. Han stod och  pratade med några av de stora fotbollsspelarna som också spelade för skolans lag. Jag kom på mig själv med att iakta hans kroppspråk och han vekade spänd. Hans leénde nådde inte ögonen och han knöt händerna så hårt att knogarna vitnade. Vad hade hänt i korridoren egentligen? Jag gick i mina egna tankar in i klassrummet när franskaläraren öppnade dörren in till klassrumet och sa åt oss att komma in. Hon hade sitt rufsiga hår uppsatt i en knut på bakhuvudet och i knuten hade hon satt en penna. Jag undrar om hon visste att hon hade den där eller om hon glömt att den satt där? Jag gick och satte mig på en bänk längst bak i klassrummet och satte min väska på stolen brevid så ingen skulle sätta sig där. Jag slog upp mitt block och började kluddra lite förstrött på ett tomt blad. Jag blev fustrerad över att jag inte förstod varför Louis betedde sig så konstigt. Han tog you tydligen jättehårt på att Zayn sa fucking fotball player. Var det så farligt? Vad hade Zayn mer sagt? Gay? Jag kollade mot Louis och mötte hans blåa blick men han vek snabbt undan. Han satt med Ethan, Hannah och några andra killar. De hade inte ens öppnat böckerna och satt och pratade och skrattade högt. Gay? Varför blev Louis Tomlinson, skolans snyggaste, populäraste kille, så arg över att kallas gay? Tog han så hårt på det för att det stämde? Det var många frågor som snurrade runt i mitt huvud.

---

SÅÅ! nu är även det här kapitlet ute. Vill bara passa på att säga att vi älskar alla killarna lika mycket. Det här är bara karaktärer. *HostZaynHost* Yezz , ni skulle kunna bli lite bättre på att kommentera. Vad sägs om att ni får nästa kapitel när vi har 5 kommentarer?

Hoppas att ni haft ett bra sportlov! Det har i alla fall vi! Puss och kram! //Stina och Matilda

Jag hörde väckarklockans alarm gå igång och jag fumlade trött efter den på det lilla bordet brevid min säng. Det var måndag morgon och dags att släpa sig till skolan igen. I några minuter låg jag kvar i sängen men sedan satte jag mig på sängkanten och svepte bort de lockiga hårslingorna från ansiktet. Jag suckade högt och reste mig högt för att sedan sakta ta mig till toaletten och sedan slå upp garderoben och sucka ännu en gång. Lat och bekväm som jag var orkade jag inte ta på mig något komplicerat utan slängde bara på mig ett par jeans och en t-shirt. När jag var klar fixade jag bara till håret lite snabbt och efter det gick jag ner till köket där min mamma redan satt och läste tidningen med en kaffekopp i ena handen. Hon kollade upp från tidningen och log mot mig. "Goodmorning!" Sa hon glatt och jag mumlade snabbt ett "Goodmorning" tillbaks. "Why are you so happy today?" frågade jag medans jag började bre på ett lager smör på min macka. "Nothing special" svarade hon snabbt. Jag genomskådade henne direkt och gav henne en menande blick bortifrån köksbänken. "Okey okey, I'm just so happy that you and Louis have found eachother again" erkände hon. Jag suckade. "Mum, we just talked, okay. We're not like BFF's just becuse we talked a little bit" sa jag men hoppades innerst inne att vi hade blivit vänner igen för det var något med Louis, jag vet inte vad men något med honom var det som gjorde att jag på något sätt drogs till honom.

 

Jag gick långsamt till skolan helt i min egna tankar. Jag sparkade på de bruna höstlöven som låg på marken. Min mobil vibrerade till i fickan och tog mig tillbaka till verkligheten. "WERE ARE U!?" hade Danielle skrivit och jag blev lite frvånad. "What??" svarade jag men insåg sedan var det var. Vi började frörsta lektionen om två minuter. Jag suckade högt men orkade inte skynda på stegen. Jag fick väl säga att jag varit hos tandläkaren eller något. En klassiker i repris.

Jag gick igenom den långa korridoren i riktning mot mitt skåp. Det var tomt för jag var sen till lektionen Jag slog snabbt och vant in koden och när jag slog upp skåpsdörren möttes jag av massor av böcker som trillade mot golvet. Jag glömde att jag hade haft så bråttom att komma bort från det här stället att jag bara slängde in alla böcker i skåpet. Jag böjde mig ner för att pocka upp alla papper och böcker som låg utspridda på golvet.”Nice job, curly” hörde jag en röst säga bakom mig. Jag kände igen rösten och behövde inte ens vända på mig för att veta vem det var som stod bakom mig. Det var Zayn. Zayn Malik, den otroligt snygga och svarthåriga mobbaren och skolans badboy som nu gick sista året. Alla var rädda för honom. Eller nästan alla, inte killarna i skolans fotbollslag. De coola populära fotbollsspelarna och de mest populära var ju såklart Louis och hans kompisar. Jag försökte ignorera Zayn och fortsatte pocka med böckerna på golvet när jag plötsligt kände ett knä tryckas hårt i min rygg. Jag tappade balansen och trillade framåt. Alla böckerna föll ner från min famn, ner på golvet igen och mitt ansikte trycktes mot skåpsdörren. Jag vände mig om för att kolla upp argt på honom. Det här var nog precis det han älskade. Att folk behövde titta upp på honom. Att han var en mäktigre människa. Det rann något varmt ner från min näsa ner mot överläppen som jag snabbt torkade bort med sidan av tröjärmen. Precis när jag öppnade munnen för att försvara mig hörde jag en annan välbekant röst. ”Get off him Zayn”.

---

Dadadadaamm.. Nästa kapitel kommer förhoppnisngsvis den här veckan!

Kommentera?

 

 

Harrys P.O.V

Vi satt alla samlade runt bordet och intog middagen som Jay hade lagat. "Jay this is absolutley fantastic!" min syster gav komplimanger och alla höll med, speciellt tvillingarna som berömde sin mamma. "So Harry, how's school going?" frågade Jay och tittade på mig. Jag tittade upp från min tallrik och på henne. "Ehm.. oh just.. Great." Sa jag och avfyrade ett litet leende. "You two have some classes together don't you?" Sa min mamma som kollade först på mig och sedan på Louis. Det blev en liten tystnad innan Louis äntligen yttrade sig. "Ehm yes, sometimes, often french, right Harry?" Jag var inte berädd på att han skulle tilltala mig och ryckte till en aning när han uttalade mitt namn. "Yes. Yes we have.." Sa jag och slängde en snabb blick på Louis som nu tittade ner på sin tallrik. Även om det skillde oss två år åt så hade vi gemensamma lektioner. Vi hade fryra elevensval-lektioner i veckan där alla elever på skolan fick välja vad de ville göra eller jobba extra med. Eftersom våran franskalärare var lite slarvig och alldeles för snäll för att jobba med ungdomar var de lektionerna väldigt chill. Det var därför alla valde franska. Man kunde bara sitta och snacka sig igenom de timmar i veckan vi hade gemensamt med de andra klasserna i skolan.

Det blev tyst en stund innan alla började prata igen, förutom jag och Louis och bara gav ifrån oss ett och annat leende när någon sa något underhållande. 

 

Vi satt och åt i vad som kändes i en evighet, men tillslut ställde sig Jay upp för att duka av de små tallrikarna vi haft och ätit efterrätten på. Såklart reste sig min mamma också direkt upp för att hjälpa till. Tillslut var det bara jag kvar. Gemma gick ut i köket och Lottie, Fizzy och Louis gick upp till deras rum på övervåningen. Jag kände en lätt ryckning i min arm och hoppade till. Jag vände på huvudet och kollade över axeln. Där stod tvillingarna med stora förväntansfulla ögon. "Harry, do you want to see our Barbies?" Frågade Phoebe och log så man kunde se att hon nyligen tappat en av sina framtänder och därför hade en stor glugg. Jag skrattade lågt åt de små flickorna. "Ofcourse I want to! Let's go!!" Jag ställde mig upp från stolen och följde efter de små flickorna till deras rum.

 

Jag deltog halvhjartat i leken och det tog inte lång tid innan tjejerna tröttnade och föreslog glatt att vi skulle titta på en film istället. Vi gick till vardagsrummt och efter mycket om och men så kom de fram till att vi skulle titta på hitta Nemo. Jag satte mig bekvämt i soffan med Phoebe på ena sidan och Daisy på andra. Jag kände hur de små kropparna kröp närmre mig och hur de tumma armara kramade om mina.

Halvvägs in i filmen kände jag hur flickornas andetag blev tyngre och deras kroppar blev mer avslappnade. Plötsligt hörde jag fotsteg och tittade upp från TV:n. In genom dörren kom Louis. "Mum told me to see what you were doing" sa han när han gick in i rummet.  "I think they're asleep" viskade jag tyst. "Oh" sa han och sänkte rösten. Han satte sig ner i soffan och strök Daisy lätt över håret."You really love them, huh?" hörde jag mig själv  fråga. Han kollade upp på mig med en seriös min. "Ofcourse." svarade han snabbt och tittade ner på Daisys slutna ögon och småöppna mun. "I love all of my sisters so much." tillade han sedan. "You love your sister too, right? Frågade Louis efter en stund. "Yes, but she is older than me, you just have younger sisters." svarade jag snabbt. "Hum, you may have a point there.." erkände han. "Sometimes I just want to have a older sibling to talk to but now I am the one that my sister talks to. We share almost everything." Jag kände ett sting av avundsjuka. "Gemma and I talk, but we're far away from sharing everything" sa jag och var lite förvånad över hur bekymmersfritt jag bara berättade allt för Louis. Det känndes lite som innan. När vi var tajta som bröder.

Vi satt länge och pratade om allt möjligt: hans fotboll, mina kompisar, skolan, tjejer, ja, det mesta och innan vi visste ordet av så knackade mamma på dörrkarmen. "Aww, how cute!" Sa hon när hon fick syn på att tvillingarna som låg och sov på varsin sida om mig. "It's time to go home now sweetie." tillade hon med överdriven ljus röst. "Mum, please.." sa jag och skämdes en arning. Jag hörde Louis skratta lite lågt. "Im sorry, but come on now!" sa mamma utan att mena ursäkten så mycket. Jag ålade mig försiktigt ur Phoebe och Daisys grepp för att inte väcka dem, reste mig upp och rättade till håret. Louis reste sig också och tog följe med oss ut till hallen.

Efter att jag kramat om alla och sagt hejdå vad som kändes för hudra gånger gick vi ut genom ytterdörren och satte oss i bilen. Jag satt helt tyst hela vägen hem och tänkte på att det var lite konstigt. Att allt kändes så natuligt. Att Louis fortfarande var den samma som förut, även efter all denna förändring. Eller?

____________________________________________________________________________________________

 Hejhopp! Nu är det sportlov och jag hoppas att det kommer upp ett kapitel under veckan. Hoppas ni har det toppen! //Stina och Matilda

okej vi börjar lågt.. 5 kommentarer till nästa

 

 

"Harry?" hörde jag min mamma ropa från köket. "Yeah" svarade jag.

Jag låg och tittade på någon gammal serie och pillade med min telefon. "We're going to dinner at Tomlinsons tonight." sa mamma som kommit ut ur köket och stod nu med axeln mot dörrkarmen. "Does we include me?" frågade jag och hoppades på ett nej. "Well, yes ofcourse, it would be rude if you didn't came huh?". "But mum I'm almost seventeen, I can take care of myself." "No, that's several months away!" Jag suckade högt åt min mammas envishet och gick upp från soffan, bort mot mitt rum.

Min mamma och Mrs. Tomlinson, eller Jay, är barndomsvänner och har hållit ihop hela livet. Familjen Tomlinson är stor och har en lång historia som knappt någon kan utantill, inte ens mamma. Men Jay har varit gift flera gånger och har många barn, bland annat Louis. Louis är 2 år äldre än mig och vi brukade leka tillsammans när våra föräldrar hälsade på varandra. Men nu hade vi gått helt olika vägar och var helt olika till både sätt och personligheter, han var den sportiga, poppulära, duktiga och jag.. Vem var jag? Ingen speciell. Jag är bara en vanlig kille som extrajobbar på ett litet bageri. Det var knappt att vi hälsade på varandra längre. Kanske en nick, men inte mer.

 

 Mitt lilla stökiga rum måste nog se ut som ett typiskt rum för en tonårskille. Klädhög på skrivbordsstolen och massor med papper och böcker på skrivbordet vid fönstret. Dammiga böcker i bokhyllan och en obäddad säng. Jag slängde mig på det blå- och vitrutiga knöliga täcket och suckade tungt. Jag kollade upp i taket och låg så en stund i tystnaden till jag kände min mobil vibrera i byxfickan. Jag hoppade till och tog upp den. Jag tryckte snabbt och vant in koden 4853 för att låsa upp den. Det var min bästa vän Daniellle som hade skickar ett SMS. "Hi harry, we're going to spend the night at my place, wanna join? xx Dani" Jag svarade snabbt på sms:et jag hade fått. "Really want to but my devil to mum is forcing me to go on some stupid dinner at Tomlinsons.. -.- Sorry babe. xx" Jag skickade iväg sms:et och lade ner mobilen i min ficka igen utan några förhoppningar på ännu ett svar, men kände ändå hur det vibrerade till i min ficka. "Oh I suffer with ya bro.. But I'm not completley alone anyway, Liam and Niall's comin' over ;) See ya on monday in school mate. x" Jag svarade inte på Danielles sms utan gick fram till min halvtomma garderob och rotade fram en långärmad tröja och ett par svarta jeans.

 

 

Vi satt tysta i bilen. Jag i framsätet brevid mamma som körde och min storasyster Gemma satt i baksätet. Jag kollade ut genom fönstert och de välkända husen for snabbt förbi. Jag hade åkt den här vägen genom Cheshire hur många gånger som helst och visste precis vad som väntade bakom varje kurva. När vi svängde upp på uppfarten till det välkända röda tegelhuset så visste jag precis vad jag kunde vänta mig av denna kvällen. 

"Hi Anne!" Jay hade öppnat dörren bara några sekunder efter att min mamma hade ringt på dörrklockan vid sidan av dörren. "Been a while yeah?" Sa hon innan någon av oss hade hunnit säga någonting. "Way too long!" Svarade min mamma på Jay's fråga som hade varit mer av ett konstaterande. Under den korta konversationen mellan de två kvinnorna så hade vi gått in i huset och börjat ta av oss våra ytterkläder.

"And you two!" Jay höll ut sina armar mot mig och min syster. "You've grown so much since last time I saw you. Still remember the little boy with the curls." Sa hon och avfyrade ett brett leende mot mig.

När vi kom in i det kombinerade matsals-och vardagsrummet så satt två välbekanta anskiten i soffan och tittade på TV. När de såg oss så lös deras ansikten upp och dem kom springandes emot oss."Daisy! Phoebe!" Jag satte mig ned på huk och öppnade mina armar mot de springande flickorna. Jag och tvillingarna hade alltid haft bra kontakt eftersom att jag själv kan vara en aning barnslig ibland.. "Fizzy! Lottie! Louis! Dinner's served!" Jag hörde hur Jay ropade nedifrån köket upp till tonåringarnas rum. Man hörde tunga steg nedför trappan när Louis, Lottie och Felicite, eller Fizzy som hon kallades kom ner från övervåningen.

---

 

TADAAAA! Kapitel 1 är nu ute. Jag hoppas verkligen ni kommenterar vad ni tycker!;)

Vi får väl se när nästa kapitel kommer ut men bara så att ni vet så, JU FLER KOMMENTARER JU SNABBARE KOMMER NÄSTA DEL UT..

 

 

Linnies perspektiv

- 1 år senare-

Jag såg Niall komma in med ännu en flyttkartong i famnen. Han satte ner den och pustade ut.
-Vad är det i den här egentligen? Frågade han roat.
-Jag tror att det är mina kläder, sa jag och skrattade lite. Du kan väl sätta den vid vår garderob?
Vår garderob. Det kändes underbart att säga så. Från och med nu delade vi på det mesta.

Harry och Claire kom också in med en stor fåtölj. De hade varit lite småstormigt mellan dem under åtet men de hade ändå alltid funnit varandra igen.

-Så, det var väl det sista? Frågade Harry smått flåsande.

-Ja, konstaterade Niall. Tack så jättemycket för hjälpen! Nu tror jag vi klarar resten själva.

-Det var så lite, svarade dem samtidigt och de log stort mot varandra.

Nu var det bara Niall och jag kvar.

Det var helt tyst i rummet och vi satt och plockade upp kläder från väskor och kartonger. Jag hörde Nialls mage kurra högt och jag kunde inte låta bli att fnissa lite åt honom.

-Hungrig?

-Ja, ska vi åka och äta någonstans?

-Om någonstans är Nandos, ja. Skrattade jag.

-Hur visste du det!? Frågade Niall med spelad förvåning.

-Det du, svarade jag lite mystiskt och sträckte ut en hand till Niall som drog upp mig på fötter.

-Kom nu, sa han och vi gick ut i hallen för att ta på oss våra skor.

Vi tog snabbt hissen ner och gick ut i den varma kvällen. Niall öppnade passagerardörren åt mig och gick sedan runt till förarsidan och satte sig bakom ratten.

Vi satt tysta och nynnade med lite till musiken som spelades på radion.

Plötsligt hördes ett intro som jag kände igen. Jag såg Nialls hand röra sig mot radion men jag hindrade honom att stänga av. Jag höll hans hand hårt i min men jag kände att jag måste klara det här. En låt. En låt som jag undvikit i ett år. Jag kan inte undvika den föralltid och idag känner jag mig stark.

Jag kände mig tom när jag lyssnat på låten. Men jag hade klarat det. Jag hade lyssnat på hela fix you.

Det kanske inte verkar vara så mycket men för mig var det en stor bit på vägen. En dag har jag klarat hela vägen, med hjälp av Niall. Min underbara Niall.

 

Hej och förlåt för det oväntade slutet. Men jag (Stina) tycker att den här är lite för personlig för att skriva två personer på och jag klarar inte att hålla uppdateringen uppe. Jet dessutom inte vart den skulle tagit vägen, den skulle förmodligen blivit för lång och då hade jag säkert tappat skrivlusten..Hoppas ni inte blir allt för ledsna..

PS: designen är konstig och så, tror jag råkade göra något med den.. men ni kan ju ignorera den tills på torsdag? då fixar underbara Ida en ny..:)

 

Jag vaknade av att Niall rörde lite på sig och stönade lätt. Vi låg väldigt tätt tillsammans eftersom att det var en liten soffa. Nialls rörelse var nog ett misslyckat försök till att vända på sig.

-Va? Vad gör du här? Mumlade han sömndrucket med sin hesa morgonröst.

-Jag drömde en mardröm, sa jag och kramade om honom hårt när minnesbilderna flimmrade förbi. Blod, glassplitter och skräckslagna ögon.

Niall sa inget utan smekte bara min rygg lätt med hans kalla fingertoppar nuddade min hud så att jag rös.

Jag lade min hand i hans nacke och lekte lite med det korta lena håret. Jag tittade upp i de glittrande blå ögonen och såg en glimt som inte brukade vara där.

Han kysste mig mer passionerat än vanligt och jag kände hans händer sakta glida ner mot min rumpa och sedan upp igen fast den här gången innanför min tröja. Jag förstod snabbt vad han ville och efter ett litet tag var även hans tröja av. Kyssen blev allt mer intensiv och jag kände hur hans händer sakta nådde mina bröst. Jag gav ifrån mig en suck av välbehag och grävde ner mina händer i hans blonda hår. Jag kände hur han tillslut började kyssa min hals och jag kunde riktigt känna de lila märkerna bildas på min bleka hy.

Jag lutade huvudet en aning åt sidan för att ge honom mer utrymme. Han fortsatte att kyssa min hals och fortsatte ner mot min axel och vidare ner mot mitt nyckelben.

Jag kände hur han pressade sin underdel mot min och hur hård han var. Niall slet sig från kyssen och satte sig upp, samtidigt som jag följde honom med blicken. Jag reste mig upp och satte mig gränsle över honom. Niall lade sina händer på min rygg och ställde sig plötsligt upp. Jag klamrade mig fast med mina ben runt hans midja samtidigt som han började styra stegen mot sängen. Han lade mig försiktigt ned på sängen och placerade sig själv ovanför mig. Hans händer fingrade på min troskant och innan jag visste ordet av så var dem också av. Jag kände mig en aning osäker, vilket Niall såg. Han lutade sig ned och viskade lugnande i mitt öra; Det är okey Linnie, jag är försiktig. Jag rös när hans andedräkt nuddade mitt öra. Jag kände mig säkrare och litade på Niall. Var det någon jag litade på så var det han.

 

Vi låg andfådda och svettiga med hårt dunkande hjärtan kvar i sängen. Jag kollade på Linnie som låg brevid mig. Hon vände huvudet mot mitt håll och jag såg ett glitter i hennes ögon som jag inte sett innan. Hon såg lycklig ut, ja för första gången såg hon helt lycklig ut. Hon log mot mig och satte sig upp.

-Jag tror jag tar en dusch, sa hon.

-Ska jag följa med, frågade jag och höjde och sänkte flötrigt på ögonbrynen.

Jag såg en underbar röd-rosa färg bildas på Linnies kinder. Hon sa inget utan räckte bara ut tungan och knep ihop ögonen i en barnslig grimas.

 

 Vi hade äntigen gått ner och satt nere i köket och åt frukost och lyssnade på radion. Det var en fin höstdag med strålande sol men ändå den här svala vinden och klara luften. Jag kollade på Linnie som satt och spelade 'luftpiano' på bordskanten på andra sidan bordet. Hon tittade konsentrerat ner i bordet och såg ut att vara i en helt annan verklighet. Det vat The A Team som spelades och hon mimade tyst på texten. Jag satt och iaktog henne ända tills slutet av låten då hon snabbt tittade upp med ett förvånat ansikte.

-Shit, sa hon. 

-Vad? frågade jag nyfiket.

-Hörde du vad han sjöng nyss? Hoping for a better life?

-Ja? Vad är det med det?

-Om jag hade hört det för tre veckor sen hade jag verkligen hoppats på ett bättre liv, men nu.. Nu kan jag faktiskt inte ha det så mycket bättre. Sa hon och log.

Jag tror inte hon förstod villken lättnad det var för mig att höra det. 

 

 

Hejhej! Här kommer en länk på en jättebra novell som jag tycker ni ska läsa;) Det är tova som skriver och har en nystartad fanfic som ni kan läsa ifatt och följa den från början. Den handlar om  Sophie och Josefine åker till Stockholm för att gå på One Directions signering men när de kommer fram så händer något väldigt spännande....

(KLICKA PÅ BILDEN FÖR ATT KOMMA TILL BLOGGEN)

 

Vi stod i solskenet utanför kyrkan och väntade på att Linnie skulle komma ut.

Det hade varit en otroligt fin begravning, men det gjorde otroligt ont att se Linnie så förkrossad och trasig. Det syntes i hennes ögon. Även om hon förökte le så var hennes ögon fortfarande ledsna.

Plötsligt kände jag hur någon la en lätt hand på min axel. Jag vände mig om och möttes av precis de ögonen. 

-Åh Linnie, sa jag och kramade ännu en gång om henne hårt. Kände hur hon långsamt drog hackiga andetag mot mitt bröst. Jag drog sakta handen över hennes rygg och andades in den söta lukten av shampoo i hennes guldblonda hår. Hon lutade sig bakåt och tittade upp på mig.

-Tack Niall, jag tror inte du förstår hur mycket det här betyder för mig. Sa hon lågt, rösten sprack på slutet och jag kunde se flera tårar rina ner för hennes kinder.

Jag visste inte vad jag skulle säga så jag var tyst och torkade bort tårarna från hennes kind försiktigt med tummen.

-Jag beklagar det verkligen, viskade jag tyst efter en liten stund av tystnad.

-Niall? Viskade Linnie mot mitt bröst.

-Ja? Svarade jag lika tyst i hennes hår.

-Kan du följa med mig hem?

 -Ja såklart.

-Tack, jag känner min bara så ensam.

-Det är klart jag gör det.

 

-

 

Vi låg i Linnies soffa. Hennes pappa hade åkt, han skulle vara borta över natten och jag förstod helt klart att Linnie inte ville vara ensam, så jag beslutade att sova över. Jag hade tagit av mig kavajen, knäppt upp skjortan och vikit upp skjortärmarna, eftersom det var lite mer bekvämt. Linnie hade bytit om till ett par jeans och en t-shirt. Jag satt halft upp och Linnie låg med huvudet i hitt knä. Jag snurrade sakta en liten slinga runt mitt finger. Ingen av oss sa något. Linnie tittade rakt ut med tomma ögon. Vi satt så länge. Ända tills jag hörde min mage kurra till. Linnie kollade upp på mig med ett litet leénde.

-Är du hungrig?

-Dum fråga, mumlade jag lite ironiskt efter som Linnie redan rest sig upp och börjat gå mot köket.

Vi kokade lite pasta och gjorde snabbt en pastasås till.

 

Vi hann kolla på en film och ligga och snacka en bra stund och bara prata innan jag började gäspa stort flera gånger i rad och Niall insisterade på att vi skulle gå och lägga oss.

•Jag känner tyngdlösheten i några sekunder innan allt blir tyst. Jag kollar frammåt och ser hur blodet strilar ner för chaförens bleka ansikte som ligger där på krockkudden. Framrutan är helt splittrad och tusen små sprickor täcker hela glaset. Jag vände förskräckt på huvudet i riktning mot Rachel. Hennes huvud hängde ner från säkerhetsbältet i en oroväckande vinkel. En stor glasbit stack in i huvudet över pannan och blodet rann nerför tinningen, kinden och halsen. Hennes gröna ögon var halvöppna och jag försökte skrika hennes namn men kunde inte få fram ett endaste ljud. Varma tårar rann ner för mina kinder och droppade ner på mina byxor men när jag såg de mörka fläckarna insåg jag att det inte bara var mina tårar, det var mitt blod. Jag kollade upp igen och såg att de gröna ögonen inte längre var gröna. De var i en klar ljusblå färg. Det var inte längre Rachel som hängde livlös i bältet, det var Niall.•

Jag vaknade och kände hela kroppen skaka. Tårarna blandades med svetten. Jag fick tillbaka känslan från drömmen och blev helt kall. Jag kollade bort mot soffan för att se Nialls lugna ansikte och slutna ögon. Jag visste inte riktigt vad jag gjorde men jag smög tyst bort till soffan och lyfte försiktigt på täcket och kröp ner. Han sov fortfarande och la en arm om mig i sömnen. Jag kände hans värme och lugna andetag. Jag kände mig lugnare och lugnare och försökte andas i samma tackt som Niall och tillslut kunde jag somna.

 

 

Jag låg i badkaret och kände värmen bränna mot huden men jag blev fortfarande inte varm på innsidan. När jag var klar drog jag på mig min pyjamas med ett par tjocka stumpor och en morgonrock över. Det hjälpte inte heller. Jag la mig under täcket och kände hur kallsvetten växte fram. Jag frös men svettades samtigigt. Jag kände hur jag skakade lätt. Jag försökte blunda men då flimrade bara bilder förbi. Blod, glassplitter, skrik, jag orkade inte mer.

Jag tog upp min mobil och gick till google bilder.

"Niall Horan" skrev jag snabbt in och sökte.

Jag möttes av Nialls glada blåa ögon och hans breda leénde med sina sneda gulliga tänder. Jag kände hur paniken och ångesten sakta sjönk undan och jag kunde äntligen somna.

 

Jag vaknade nästa morgon och insåg snabbt vilken dag det var. Jag kände illamåendet komma smygande men jag svalde snabbt ner det igen. Jag gick till toaletten för att ta en sval dusch och efter det kollade jag mig i spegeln. Var det här verkligen jag? Jag brukade aldrig se såhär risig ut, med så blek hy och mörka ringar under ögonen. Jag sminkade min lite snabbt men hoppade över mascara. Jag gick långsamt in i mitt rum igen för att ta på mig mina kläder. Jag tog på mig enkla svarta klänning och ett par svarta, tunna strumpbyxor. Det fick duga. Jag orkade inte tänka mer på det just nu.

Nere i köket satt pappa tyst med sin kaffekopp. Jag sa inte heller något och tog inte heller något att äta till frukost. Det kändes som om min magsäck var ihopknuten till en enda stor knut som bara låg där som en enda klump.

 

Jag klev in i den ljusa kyrkan. Solen sken in genom de färgade fönsterna rakt ner på den vita kistan. Det stod ett stort foto på Rachel där hon log stort och hennes solbrända hy fick hennes tänder att se otroligt vita ut.

Jag kände illamåendet komma för jag visste att den bilden var tagen i mitten av denna sommaren samma dag som vi fick veta att vi vunnit tävlingen.

 

Jag kände pappa putta till mig lätt i sidan och nickade mot kyrkbänken näst längst fram. Jag tittade på allt folk som kommit, alla som satt på bänkarna med ledsna miner och tårfyllda ögon. Alla hade kommit hit för Rachels skull. Mina ögon fastnade vid en speciell blond frisyr som jag till och med kände igen bakifrån. Jag kände hur illamåendet och kallheten försvann en sekund. Jag tittade på honom när jag gick förbi och jag gav mig ett leénde. Ett ledset leénde men ett leénde. Jag gick fram till honom och han reste sig upp. Han drog in mig en lång kram och jag lät mina tårar falla. Han kramade om mig hårt och smekte lågsamt över mitt hår. Efter en stund som kändes som en evighet släppte vi taget om varandra. Jag torkade snabbt bort några tårar som ran över mina kinder. Jag såg hur de andra killarna och Claire också rest sig upp och jag kramade dem med men inte lika länge. Alla killarna var klädda i svarta kostymer och Claire hade en svart klänning liknande min. Jag blev så otroligt glad över att de var här. Det hade varit Rachels velat.

 

Jag satt på bänken näst längst fram brevid min pappa och killarna satt några rader bakom oss. Jag kunde inte koncentrera mig inte så mycket om vad prästen sa. Men när han plötsligt nämde mitt namn stelnade jag till.

-Nu ska Rachels vän Linnie spela en låt för oss på pianot.

Jag gick långsamt fram och satte mig bakom pianot. Lät fingrarna vila över tangenterna och tog ett djupt andetag. Jag kollade ut över publiken och mötte Nialls varma blick i endast några sekunder. De sekuderna gjorde mig modigare. Jag tog ännu ett djutp andetag för att sen börja spela.

När jag var klar gick jag skakande ner och satte mig igen.

Jag hade klarat det.

 

 

 

 

 

Det skulle bli kul att träffa tjejerna igen. Jag hade träffat dem några gånger sedan jag och Harry blev tillsammans. De var riktigt snälla och det kändes som vi känt varandra mycket längre än vi egentligen gjort.

Harry och jag var nu framme vid restuarangen där vi skulle äta middag.

Vi gick in igenom de stora entrén och långsamt genom restuarangen bort mot de långa bordet där, Louis, Eleanor, Danielle och Liam satt.

Harry höll ett stadigt tag om min midja för att slippa riskera att jag snubba, och förmodligen få hela restuarangens uppmärksamhet. Alla vid bordet reste sig när vi kom fram och det blev kramfest.

-Grattis på födelsedagen! Sa jag och kramade om Liam.

-Tack så mycket! Sa Liam stort.

Jag gick mot Danielle för att krama om henne.

-Hej, Sa Danielle och log stort mot mig.

-Hade lite du baksmälla i lördags?

Jag gjorde en liten grimas och svarade:

-Du skulle bara veta!

Hon skrattade och Eleanor kom fram till oss.

-Shit! Vad snygg du är! Älskar dina skor.

Harry tittade bort mot oss då han stod en lite bit ifrån och pratade med killarna.

Jag gav honom en blick som skulle föreställa sur men det gick inte så bra när han stod där och log ett brett leénde tillbaka mot mig.

-Tack, men det gör inte jag. Svarade jag och skattade lite.

 

Vi pratade alla en liten stund och sen kom Niall och Linnie. Det var roligt att se Linnie med Niall för hon såg så otroligt lycklig ut. Hennes ögon glittrade när hon tittade så honom och hennes kinder var rosiga och hon hade ett brett leénde på läpparna.

Straxt efter dem kom även Zayn och Perrie, villket betydde att vi alla var samlade.

 

Jag kollade på Linnie, som stod och pratade med Perrie. Jag var lite orolig för att hon skulle känna sig obekväm tillsammans med de andra tjejerna. Men hon såg ut att trivas rätt bra. Plötsligt kände jag någon knuffa mig lite i sidan. Det var Liam.

-Så, ni är typ tillsammans? frågade han med ett arningens retfullt leénde på läpparna.

Jag ryckte snabbt på axlarna.

-Jag vet faktiskt inte. Svarade jag och kände hur han tittade på mig. Jag tycker verkligen om henne men jag vet inte vad hon tycker om mig.

-Jag tror att hon gillar dig med, men, du kan ju alltid prata med henne?

-Ja, jag får väl göra det. Sa jag och log lite smått.

 

Middagen hade gått fort och Liam, Danielle och Harry och Claire hade bestämmt att gå vidare till Funky Buddah men Niall och jag hade tackat nej, så nu satt vi i bilen igen.

-Så, vad gör du på fredag? frågade Niall trevande.

Jag tänkte efter, hum.. Det kändes som om det skulle vara något speciellt. Då slog det mig. På fredag var det begravning för Rachel.

-Ehm, jag tror inte jag kan då. Svarade jag tyst.

-Okej, vad ska du göra? frågade Niall nyfiket.

-Ehrm... Begravningen är på fredag.

-Oh, jag förstår. Sa Niall precis som vi var framme vid mitt hus.

-Hejdå Linnie, ta hand om dig! Sa Niall och gav mig en puss på kinden.

-Hejdå! svarade jag och stängde bildörren.

Så fort jag vände mig om kände jag hur kylan spred sig innanför min hud och ångesten vällde över mig. Jag gick snabbt in i huset och satte mig direkt ner när jag kom innanför dörren.

Mina händer skakade våldsamt när jag försökte torka bort en tår som sakta rullat nerför min kind.

Vad var jag utan Niall? Så fort jag var ifrån honom slog verkligheten tillbaka och jag kunde inte längre gömma mig i den kärleksbubbla vi på något sätt byggt upp. Fy fan. 

Jag tog mig sakta upp till badrummet och började spola upp kokhett vatten i badkaret. Jag orkade bara inte med den kalla känslan av ensamhet längre.

 

 

 Och här kommer kapitel 17! Är så himla tacksam att ni stannat trots den sjukligt dåliga uppdateringen.. "Men mitt liv kom emellan" ;)